han var stor, han var stark,  han var karlakarl,

han var störst, han var bäst, å så klok han var.

Mot de rika så underbart ödmjuk och rar

och alltid som deras hans åsikt var!

Mot hans bländande sken, alla ord i dans,

där blott JAG! MIG! MITT! ALDRIG DU, DITT FANNS,

och hans växelvis hivande armar och ben,

alla bugningar, bockar, hans leenden,

åt hans himlande vitor , hans ögonpar,

sågs publiken le - åt den kjol han bar!