Planket 
stryker jag
med fingrar 
doppade i blöt 
mossa

Mönster 
knappt synliga
för de som 
går med stukade
själar

Planket 
som 
gräns 
för 
insyn

Färgen torkar 
långsamt 
Bleknar och 
försvinner

Tiden äter 
tecknen 
De blir osynliga 
och betydelselösa

Penseln 
är fortfarande 
grön

Ligger i 
ett bad 
utan minne