Den lilla flickan gick leendes ner för backen
Med skolväskan i hand och hennes hår lent som finkornig sand

Hon går in i sitt hus, tar av sig skorna
Sen går hon upp för trapporna

Ensam i sitt rum sitter hon
Väntar på att komma igång
Sitter med en uppgift så länge
Kommer ingenstans en sån dålig jargong
Sen plötsligt får hon en idé och skriver som att hon aldrig skrivit förut
Hon bönar och ber för att hon ska hinna skriva klart tillslut
Hon känner sig äntligen lite smart
Men tempot saktar in och plötsligt vet hon ingenting

Ensam i sitt rum
Hon känner sig plötsligt så dum
Så lämnar hon in
Känner absolut ingenting
Kanske lite hopp
Men hon har mest ont i sin lilla kropp

Så går hon ner för backen varken glad eller kär
Några år äldre men inte med lika mycket karaktär
Uppgifterna rullar in
Ingenting rullar ut
Hon känner sig så himla slut

Ensam på sitt rum gör hon ingenting
Väntar på att en tid ska komma då hon inte klarar sig
Så att hon kan få hjälp
För hon sitter där med datorn som lyser upp hennes ansikte
Lämnar in uppgift efter uppgift
Får bra betyg, men vet inte varför
Ingen förklarar och hon tappar känslan mer för var dag som går
Vila är ingenting hon får
Frustration byggs upp och självförtroendet rivs ner
Alla bara säger att "hon är bra", "hurra!"

Ingen märker, ingen ser
För att hon ler och ler
Under ytan är spänningen hög och den som rör kommer få en rejäl stöt
Så ensam på sitt rum gör hon ingenting
Hon sitter mest och petar på sin ring
Känner sig dålig

De som inte syns men det som känns mest
En tomhet som skapar hets