Det visste ni kanske inte men det är faktiskt sant;
några veckor under tidigt sextiotal var Sverige och
Farsta, den förort söder om Stockholm där jag
då bodde och fortfarande bor, på god väg att ta
täten i att kappas om rymden.

Min sju år äldre bror hade med stor skicklighet och
en schysst lödkolv förfärdigat en raket, med mina
mått mätt, en rymdraket, i gedigen lättmetall;
och Gevalia hade varit schangdobla nog att ställa
upp som huvudsponsor.

Med sex års pondus i bagaget och med acklamation
från vår nyfödda syster Eva Cecilia, försågs jag med
carte blanche att å projektets vägnar produktutveckla
allt som ryms mellan himmel och jord.

Ur vår fotbollsplan kristalliseras så, Origo, fixpunkt
för ljus, luft och rymd, blir till yta och perspektiv, för,
ja, kort sagt, mera space; att missunna grannar och
kringboende detta historiska ögonblick i Farstas
historia fanns inte på kartan.

En smärre detalj återstod: ett godkännande från
rymdens admiralitet; och det föll sig inte bättre än
att kaptenen hade sin kajuta i vår egen hangar.
En ren formalitet alltså då Pappa var civilingenjör
och officer i Flygvapnet, och redan uttryckt sin
beundran för brorsans raketsmide.

Efter sin röststyrda signatur skulle så han och
assisterande tomtebloss kolla in Cape Farsta, bidra
med lite goda råd och eventuellt förslå några smärre
justeringar.

"Men Pappa, en raket flyger ju rakt upp!" Pappa
obstruerade och hade inte låtit sig imponeras av det
sexåriga ögats förmåga att klart se det vuxna välja att
icke vilja se. Faktiskt blev Pappa så oimponerad att han
på stående fot utfärdade allmänt raketflygarförbud på
alla altituder konstituerade av bebodda socknar och
härader; imaginära loopar, nickar och lyror stod det
dock assistenten fritt att utöva varhelst svängrum
så gavs.

Nu blev det inte Farsta som först landsteg på månen;
men den är inte hela världen. Det minsta man kan
begära dock, är att vi, Farsta, för detta svindlande
ögonblick i vår historia, fick en komet uppkallad
efter oss.