Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag är inte jag

Under de senaste åren har jag haft en känsla av att jag ser mig själv från ovan. Som om jag inte hör ihop med mig själv, som om min kropp tillhör någon annan. Det är som om jag svävar runt på ungefär tjugo meters höjd och iakttar den personen som är jag, men utan att jag själv är närvarande. Saker händer. Saker som borde göra mig glad, ledsen, arg, frustrerad. Men istället känner jag ingenting. Bara total tomhet. Den här känslan, av att jag är två objekt separerade från varandra, började först smyga sig in i mitt medvetande. Jag försökte att ignorera den, men med tiden blev den allt starkare och nu är den ständigt närvarande. Jag tror inte att det märks. Jag vill vara till lags, kan det sociala spelet, skratta åt skämt, gråta till filmer, flirta, bråka, kyssas. Men det är som om jag går på autopilot. Allt jag gör och visar är inte jag. Min kropp är inte min och mina tankar inte mina egna.




Bunden vers av Fannypagatan
Läst 224 gånger och applåderad av 11 personer
Publicerad 2019-03-01 00:07



Bookmark and Share


    ej medlem längre
jag var så länge. i decenniers års tid. jag hade min glädje, som egentligen var en mask, är det fortfarande. är som ett skyddshölje. jag var uppochnedvänd deprimerad, kunde inte känna sorg... det finns räddningen i kärleken, den som verkligen ser dig för den du är. den som ser dig på djupet. och läker. det kommer en dag. jag hoppas.
2020-03-07

    ej medlem längre
En jag-saknad eller identitetskris det finns hjälp att få vet du. Kram
2019-03-01
  > Nästa text
< Föregående

Fannypagatan