Jag är inte jagUnder de senaste åren har jag haft en känsla av att jag ser mig själv från ovan. Som om jag inte hör ihop med mig själv, som om min kropp tillhör någon annan. Det är som om jag svävar runt på ungefär tjugo meters höjd och iakttar den personen som är jag, men utan att jag själv är närvarande. Saker händer. Saker som borde göra mig glad, ledsen, arg, frustrerad. Men istället känner jag ingenting. Bara total tomhet. Den här känslan, av att jag är två objekt separerade från varandra, började först smyga sig in i mitt medvetande. Jag försökte att ignorera den, men med tiden blev den allt starkare och nu är den ständigt närvarande. Jag tror inte att det märks. Jag vill vara till lags, kan det sociala spelet, skratta åt skämt, gråta till filmer, flirta, bråka, kyssas. Men det är som om jag går på autopilot. Allt jag gör och visar är inte jag. Min kropp är inte min och mina tankar inte mina egna.
Bunden vers
av
Fannypagatan
Läst 224 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2019-03-01 00:07
|
Nästa text
Föregående Fannypagatan |