Fosterställningen bakom stängda dörrar vaggar sig tröstlöst fram och tillbaka
friktionen från hud som drar mot plastgolv
är det enda som suckar i hörnen
jag tjuvkikar på flickan jag än gång var genom nyckelhålet
ett påslag av panik blandat med adrenalin
vidgar mina pupiller
handtaget förblir orört i brist på intresse av att rädda henne
den enda som kan öppna dörren är hon
fast i sin egen självbild av mardrömmar
en hastig känsla får mig att kolla in
jag känner fingrarna domna

hon tittar upp från armvecket
röd
om
kinderna

hon vill se mig i ögonen och få mitt hjärta att kapitulera
meningslösheten hon bär är en sjukdom jag tar
"lyckliga" minnen mot
döden växer i mitt bröst när
- blicken
hon fixerar i mig visar hur ont världen gör
så länge den lilla flickan våndas
vaktar jag henne med frid
- lättnad
ögonlocken slocknar
när min rygg glider tungt ner mot ingången
pulsen gör sig förstådd och jag räknar ner
till en tid och en dag
som aldrig
får
bli
verklighet igen.