Somliga märker inte ens passagen till andra sidan
utan rör sig bara vidare, obehindrat framåt.
Glatt och märkbart entusiastiskt eller
oengagerat...apatiskt...sömngångaraktigt.

Andra vägrar att öht acceptera
"gränsöverskridandet" för de ser blott
dess kontrollerande funktion
med fördömanden av att stanna kvar
vilket gör dem till ofrivilliga
motvallskärringar.

Ja svängdörrsprincipen är verkligen utslagsgivande !

De flesta ger sig bara in i den. De lollar på bara.
Ger sig i kast med den. Med påkostade leenden.
De lyckas, av någon outgrundlig anledning,
se den blott som något fullt naturligt
för att kunna påbörja ett annat liv,
det "riktiga livet", på andra sidan.
Utan djupare reflektion
och helt i avsaknad av konsekvenstänk.

Och det går faktiskt vägen för många.
De kommer ut på andra sidan
hela och rena och bara fortsätter.
Och som de säger..."jag har kommit hem".
En obegripligt kommentar för en olycklig.

Så är det åter andra, en nästan komiskt stor andel,
som följer med hela vägen runt 360 grader
och strax ser sig vara tillbaka vid ground zero
där resan började. Kanske omskakade
och undrades vad "det där" var för nånting.

Vissa i den här gruppen går in igen efter ett tag
och med barnslig övertro tänker
att det ska gå lättare en andra gång
eller tredje, fjärde och en femte gång.

Så finns det då de stackarna som fastnar
och formligen, läs bokstavligen,
kläms ihjäl under skrik och skrän
utan att ha förstått hur det gick till.
De SÅG inte trängseleffekten ! My God !

Fan fan fan.....det var ju för helvete
bara en svängdörr !