... så är det som om
ingenting egentligen hände ...

... där vid fästet på bron
som börjar vid vägens ände ...

Själv undviker jag 
såväl natt som dag
att ens tänka över
vad som hände
även om jag är klar över
varför jag gjorde de val
som medförde 
att jag mot allt sunt förnuft
likväl återvände ...

Några få
som mig riktigt nära står
kanske jag något litet mer
låtit få veta om mina skäl ...

... Därför att jag velat
att de ska veta
i djupet av sin själ
att jag inte kunde lämna dem
innan jag hunnit bli säker
på att de fått de förutsättningar
de inför framtiden i allmänhet
och livet i synnerhet
behöver 
för att det ska gå dem väl
såväl innan som så ock efter
det att allt för mig här är över ...

Men det finns en hel del
som jag verkligen behöver
för att kunna stanna kvar
och förbli i det som ännu ej är
men som jag vill 
ska komma att bli
en del av en framtid
som ännu ett tag till
inkluderar även mig ...

Bland annat du
som är den dig 
som för mig är ämnad ...

... ty jag är ju
så ock ämnad för dig ...

Vilket ger mig ytterliga skäl
till att vilja stanna kvar
eftersom du sannolikt
också behöver mig ...

Likväl söker jag skäl
för att slippa ta tag i
och bearbeta
det som hände
där vid vägens ände ...

Det där som 
så många talar om
och en del spaltmeter
skriftat om
men som så få
egentligen har en aning om ...

Ty de som liksom mig
varit där
passerat bron
trottsat allt tvivel 
och genom sin tro på livet
valt att återvända igen ...

... söker inte exploatera
det som hänt 
igen och igen och igen
eftersom de redan vet sanningen ...

- och har fullt upp
med att försöka greppa det som hände
och själva förstå vad som gjorde
att de gjorde de val
som fick dem att kunna återvända ...

Nej, det är faktiskt synnerligen få
som verkligen vill veta
och som verkligen vågar fråga
vad som hände ...

- Ty det som hände mig
och som hänt så många andra
kan ju lika gärna den som frågar hända ...

... Och de tankar och funderingar
som ännu rör sig inom mig
väcker fler frågor 
än vad de skänker mig svar ...

- Det som nog skrämmer mig
allra mest
är frågan som ständigt återkommer

- Vad skulle hänt 
om jag valt att inte återvända ...?

eller

- ... om jag inte lyckats ... ?

Väljer därför att se
de möjligheter som livet mig ännu ger
och försöker låta bli 
att låta ångesten och rädslan
över det som hände
och vad som kunnat hända
få ta allt för mycket av den tid
livet mig som bonus skänkt ...

- Det är gott nog i sig, för mig!

... även om även jag stundom
likväl mig oroar för
vägens slut och väntande broar ...