Det som en gång var min värld
sänder dova ljudstötar
med hälsningar från den värld
som döljs i sagor och legender
Ibland ser hälsningen ut som våg
som sköljer över strand
och drar sig långsamt tillbaka
för att andas fortsättning

För att se om
det är rätt manuskript
som nu reflekteras
i lyktorna på scenen
upplever jag den världens inre fiktivt
som en skuggbild
i ett blänkande skimmer
från ån utanför fönstret
eller som en krokodilhud från en brand
som från tid till annan
flyter upp ur strömdraget
Så brukar alla kvällningar avslutas
på denna sidan verkligheten