För ett par dagar sen kände jag för första gången i år hur solen verkligen värmde min kind. Jag var inte beredd. Den vackra snön har förvandlats till blask. Trädgården gör sitt bästa för att absorbera men det töar för fort. marken släpper inte ner det och det bildas många pölar. Jag har en hink i handen, fylld till brädden med matrester. Jag är på väg till våra höns.

Jag öppnar deras lucka och dom skyndar sig ut, deras kackel blir hysteriskt när dom ser den fulla hinken. Dom vet. Våra rester, deras lyx. Dom är lyckliga våra höns. Men dom är ännu inte som lyckligast.

Det dröjer inte länge innan färskt gräs kommer kastas in hos dom. Snart går jag runt i den delen av trädgården som är deras värld och hör på hur dom kämpar för att jag ska höra dom, se dom, komma med grön mat.

Det kommer snart att komma. Tiden som dom är lyckligast. Snart sitter jag på huk och känner solen på ryggen i deras gård och pratar, jag tror dom gillar det. Dom är lugna och tysta. snart kan dom sandbada.

Om bara några månader kommer det skapas nya rabatter och då har dom första tjing på den tjocka gräsmattan som grävts upp. Dom är i extas när dom ser jordkokan klädd i gräs. Dom vet att där finns det mask.

Det är en kort period kvar innan jag bär ut dom var för sig i trädgården. Jag ser snart på när dom går runt bland blommor och träd och pickar i sig det gröna guld som jag kallar ogräs, jag tackar dom att jag slipper rensa.

Snart får dom göra allt det. Få människor längtar lika mycket till dom varmare månaderna av året som våra höns gör. Det ger mig vårkänslor.

Jag älskar vintern men längtar till sommaren. För då är våra höns som lyckligast.