Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Akvarell

Ensamhet känns ovant nu. Så lång tid har gått utan att gråten tryckt sig ner i mig, belägrat mina lungor. Förr krävdes jag på allt, sorgen fick till slut inte plats. Så sägs det. Ut! Ut. Den måste sköljas ur mitt väsen, eskalera för att någonsin kunna blekna.

Så länge har jag varit trygg, livet friktionsfritt på ett vis som stundtals skrämmer. Sedan vände det. Som det alltid gör. Desto mer tid som passerar, desto större explosion vid dess återkomst.

Det kan bäst liknas vid att plötsligt dras ned under vattenytan med ett ryck. Likt lekarna i sjön som barn fast med större kraft, ihärdighet. En nyckfull våldsamhet. Luftbubbla för luftbubbla tar det lilla syre som följt med en ner slut. Och då sjunker jag i takt med att paniken stegras. Når dess klimax.

Känner mig med ens som föreställningen om livets slut. Iskall. Allt gör ont. Det fläckar min syn, sprider sig likt akvarellfärg mot blött papper i ögonvitorna.

Ofarligt, tedde sig livet. Ljuset som tidigare funnits åtminstone i periferin, nu omöjlig att finna. Döv till mina hickande böner om hjälp.

Minsta lilla lämnar mig skör, skadad. Händerna, fingrarna, aldrig stilla. Lever sitt eget liv. Gråt tar olika skepnader. De värsta beslagtar varenda muskel i ansiktet. Käkarna värker.

Sänk mig ner i havet, låt det ta mig bort. Från förnimmelsen av dina ögon som förr såg på mig med livet som insats. Från varje ord du yttrat om oss. Större än den ensamheten. Vi skulle aldrig låta den ta vad som var vårt, vad som kunde varit precis då, nu, till och med vareviga morgondag.

Öppna dörren.

Kan du släppa in mig?

Jag har suttit här så länge.

Försöker räkna gångerna jag ringt utan något svar.

Röstbrevlådan, upptaget eller ingen täckning.

Storleksmässigt likt min knytnäve.

Ta hit en hjärtstartare!

Snälla, skynda dig.




Fri vers av emalv
Läst 154 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-03-11 22:12



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

emalv