Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tankar på rättspsyk, del 5


 



Det finns en ensamhet som är en grönskande oas. Frid och kreativitet spirar där, glädje och entusiasm inför att finnas till. Det är egentligen inte ensamhet, för man vet att det finns vänner där ute, det är bara att slå ett nummer på telefonen.



Sen finns det ensamhet som är som en öken, och som gör ont i magen. Det känns som att man är långt utanför farlederna ute i en främmande galax, och man har ingen karta. Man minns överhuvudtaget inte vad en äkta innerlig kontakt med en annan människa innebär. Ödsligheten och kylan skapar en känsla utav nästan total meningslöshet. Denna slags ensamhet kan bli till en sjukdom. Man får inte fastna i den och låta den slå klorna i ens själ och hjärta. Det är en skymningsland, ett limbo som man kan hamna i, som jag tror att många människor är fast i. Det är mer eller mindre ett helvete och ett livsfiasko. Det går inte ens att frammana en längtan, en hunger efter sann och god gemenskap. Man är en slags Jobsgestalt, och man undrar om Gud existerar. Och vad har man gjort för fel. Hur ska jag kunna komma in i den varma gemenskapen igen? Varför känner jag mig som en överflödig nolla? Det vore bäst om jag var död. Jag kanske blir lika ensam efter döden, det är min dåliga karma.



Är detta en depression? Är det onda makter som manipulerar och hjärntvättar mig? Jag sitter för andra perioden på rättspsyk. Vad och vilka har jag här? Få i personalen som jag kan prata med. Psykolog. En gång i veckan. En sorts samtalsgrupp en gång i veckan. Jag ska också börja gå till ett aktivitetscenter på stan. Där kan jag kanske finna gemenskap. Jag har varit ensam och känt så här förr. Och jag har tagit mig ur det in i sann gemenskap. Jag kan älska att vara ensam, att vara själv och i fred. Så varför känner jag mig så eländigt och jobbigt ensam nu?



Min självkänsla dalar av någon okänd anledning. Jag orkar inte älta mina problem inför någon personal, inte ens den som det är bäst att tala med, och som jobbar ikväll. Jag ids inte försöka få kontakt med någon överhuvudtaget. Jag är så jävla trött. Trött i kroppen och trött på att finnas till. Trött på att vara näst intill konstant utmattad. Trött på att vakna omtöcknad och hur jag ska beskriva mina tillstånd när jag vaknar, det är omänskligt. Jag minns inte vad jag drömmer på nätterna. Minnet är noll men jag känner av vad jag har drömt, och det känns inte bra, som något avsevärt jobbigt har hänt. Negativa känslor att börja dagen med, utan att veta vad det handlar om. Dödslängtan. Vad skulle kunna göra mig åtminstone lite glad?
Hur skulle jag kunna göra någon annan åtminstone lite glad? Jag känner mig



medvetslös idag, och vem kan tänkas få ut någonting av den här texten? Den goda ensamheten, att i full kontemplation starta tillståndet flow. Superkreativiteten. Livet självt. Hur får man igång det? Jag önskar att det fanns nån slags formel för att väcka kreativiteten. Bryta ensamhetskänslan och illusionen om att jag är ensam. I vissa stunder i livet så är man tvungen, om man kan, dra sig själv uppåt i håret. Ta sig samman. Be en bön. Vissla på en munter melodi. Dra ett sjukt skämt. Visualisera en sommarskog efter regn, solen som gnistrar i vattnet, jag går där barfota i kortbyxor, och mina katter är med mig, dom klättrar i träden. I en kall bäck så badar jag, flyter med strömmen ut på en äng. Katterna är med mig. Jag är helt problemfri och ensamheten existerar inte. Jag är ett med naturen och fullkomligt lycklig.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 108 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-03-12 19:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP