Behöver inte sövd och övergiven
få vakna snart till världen väckt tillbaka?
Men ingen satt i nattestid att vaka
på bäddens brädd vid mänskan överbliven.

Det kvittar, vet, var dag är överdriven
som lyckans mått, din lott är blott försaka
fördummat dyft, kom lyft din tysta haka
långt över massmassiv, högt över liven.

Där jublar ingen jante jämnad jordisk
och mättar inget mingel massan mordisk,
gå göm dig, dröm igen, fördömd att sövas.

I dal av frusna frön skall skal förtrycka
sin livsbegivenhet från låtsad lycka
och sövd behöva flykt att lyckbedövas.