Natten är bortom midnatt
och mörkret sluter om
Henne jag älskar sover
nu snart, och jag sitter
kvar i soffan, med musik
Annika Norlin, ”Säkert”
hon passar mig så bra
det här att känna, att
ej passa in, fast man vill
men ändock inte
Hon gav bästa present
en konsert med just Säkert
en kväll i april i Malmö
och vår jag längtat så
bortom den jäkla hösten
och så kallad vinter
Jag är ej rädd längre
fortsatt i rörelse
Akilles hade sin häl
och fan vad jag är sårbar
har en så svag punkt
känna för mycket
men så jag bryr mig
och jag tror att det är det
älskade nära
Regnet är mjukt, tårar
smeker kinden
Smaken på tungan
salt, sött, och nånting
färdas förbi
Ett samtal innan sömn
med tårar och famntag
härom natten, om vad
som är just vad, livet
och döden
En Thomsongasell
hellre än en gnu
Vill att det ska höras
ofta blir så tyst
Skrapsår på knä
en sommar som var
revbenshud och smala
ben, varm asfalt och
parkeringsplats och
jordgubbsfält, då och
så väldigt nu, tror jag
på allt detta, gör ännu
ett försök
Mister ibland dragningskraft
mot mänsklighet och så
försöker sova på det