Så var det bara några millimeter kvar, några få andetag, några ynka steg till denna livs milsten, några få stygn till fullbordad söm...
Mitt barn, murar skall falla, skyar skall lyftas, portar skall rämna, och vägen mot horisonten skall bliva din.
Och den hand som är din skall släppa den hand som är min...

Inför denna handling äger jag nog mest av ängslan.
En ängslan över att inte längre få bereda din väg,
bara iakttaga den framfart som är din...
I en värld full av vindkänslighet och anpassning krävs det ideal för att stå emot och kurage för att våga gå sin egna väg...
Alla dessa vägar mellan sant och falskt, rätt och fel, och mellan lag och hjärta...
Dina svåraste val kommer alltid ligga däremellan...
Mitt barn, du banar din väg med din vilja, du beträder den med din stolthet och du väljer sida med din sanning...
Mitt barn, när du kan din riktning och du vet din väg... gjut ditt mod i dessa!

Mitt barn, jag vill att du skall veta att ingen människa är bättre än sina brister...
Betänk det... och ta din far till förlåtelse i det som har blivit hans fel.
Du vet livet är så fyllt av allvar att det av lättja så lätt skyms.
Du ska veta att allt av elände lär komma av sig själv, men kampen om den fullständiga lyckan är svår och hård men ack så livsviktig att föra...

Nyss så nyss var du febrig och liten, i nätter av vaka och Alvedon var jag din sköld mot världen,
och nu står du här fullt beredd att spränga gränsen till den vuxnes frihet...
Allt gick så fort... På nåt vis blev jag omkörd av tiden...

Mitt barn, min sista inrådan så här på tröskeln...
Ta steget ut i ljuset, kisa upp en stund mot solen, insup luften, möt vinden,
ta ut din riktning mot horisonten, och gå dit du vill.
Mitt barn, vägen kan bli brokig men inget kan bli fel.
Du skapar vägen.
Mitt älskade barn... jag finns kvar här.

Pappa.