Hon stod inte ut,

med de osäkra minerna
de som sökte varandra bakom ryggen

En nickning, en gemensam överenskommelse

Att hon var den som inte visste,
var det ingen som bekymrade sig om

Deras värld var den rätta, den tillrättalagda 

Men visst visste hon, ögon stannar inte bakom ögonlocken,
de sprider sig för världen, sticker i ryggar och reser nackhår

Hon hör inte hemma där,
Där man tror sig veta, fastän inget vet

En dag...

Tog hon sin sanning och försvann
De blinda satt kvar med sina samveten
men låtsades som inget.