Skruddiluttan tjo Puttimuttan kuttinuttan
Vissa personer blir så personliga att man blir avundsjuk. Vem än Nils Åke Fors kommer skuttande gatan fram med en nyskriven vårdikt i näven. Medan jag lärde upp mig i tidningsmurvelskolan gick Nils Åke i livets och kanske lärde sig mera. Nu har han visserligen glömt sina förpliktelser till sin lilla men ändå trogna publik genom att inte befinna sig på bildäck och läsa egna dikter men han tar emot mig med samma lugna och förhoppningsfulla blick som har en häpnadsväckande förmåga att dölja att han egentligen är hög som ett lejon. Vädrets makter har gjort det praktiskt taget omöjligt att avgöra hur gammal han är eller om han fortfarande befinner sig hos oss eller genom sitt intorkade ansikte blivit ett med hösten.
-Harru nåt säger han påfordrande och jag letar frenetiskt efter en slant Det enda jag får upp är en tia och Nils Åkes ansikte lyser upp samtidigt som han skakar bistert på huvudet åt en grupp flickor som idkar gatlopp bland en massa knotande passagerare.
Man ska lugn och ro när man tar sånt.
Så blir det som det brukar ske när man kommit in och blivit bekant med Nils Åke. Bildverkan håller på att gå ur historien och vi blir fullständiga främlingar för varandra medan den Nils Åke jag känner så väl försvinner i himmelens dis medan en helt främmande person har tagit hans plats. Kanske är det så att gudarna tycker att det är en förbättring att han blivit ett med betongen. Det får jag inte veta förrän jag övergått till andra sidan och kan därmed inte göra mig bekant för någon läsare.