En ganska vass aprilsol lyser från en disigt blå himmel. Jag ser ut genom fönstret och undrar hur det står till med ozonlagret. Några kajor flyger målmedvetet förbi. De låter alltid lika elektriska.  Råkorna i träden utmed stigen till busshållplatsen håller kraxflaxigt  låda. Förmodligen har de i dagarna fått nya ungar. 

Arbetsveckan är slut tjugo i fem. Ännu återstår trekvart. 

Fläktens bordun surrar i bakgrunden. Tystnaden är aldrig total eller absolut, annat än i djupsömnen, utan alltid relativ. Ett flygplan surrar ovanför, ett litet tvåmotorigt. Men det låter som en stor mygga.

Fredagskvällen är magisk innan det blir läggdags, sedan vi kapsejsat framför tv:n i var sin fåtölj med kaffe och något läckert till. Då har man hela lördagen och söndagen som buffert mot måndagen. Redan på söndagsmorgonen brukar det kännas som om vi hamnat på utförslutet mot vardagen och jobbet, hur jag än desperat klamrar mig fast vid helgen.

Det enda säkra är att allt är i rörelse, i förändring. Häng med strömmen, flyt med och acceptera, finn din balans, din harmoni, också mitt i det kaos som vi ibland skapar åt varandra, avsiktligt eller oavsiktligt. Finn det där inre rummet, stillheten, oavsett omvärldens tillstånd och pockande krav på uppmärksamhet och ständig bekräftelse.

Lyckan finns inom räckhåll så länge du inte desperat griper efter den. Stanna upp, öppna dörren till ditt inre rum.

Andas.

Hämta andan.

Andas till ande.

Det är nära nu.

En ganska vass aprilsol lyser från en himmel som är blå. Fläktens bordun  betonar den omgivande tystnaden. 

Det är nära nu. Så nära att det inte märks. Så nära.