ingen som helst aning
helt ensam är den en gång kvar på mig att besegra sagorna
för katten ler
med
sagor att besegra
men det är aldrig
en solig kroppsvind
har alltid sett det som fattigt
mellan dina utsträckta stjärnor
ser jag lapparna som snöflingor
berättelsen efter tungan
måste bevittna
har vi svansat in oss
dansat djupt inne i den sen
i
den
till den delen av kristallen som varit asfalt
när sagolandet någonsin kratrar hjärtlöst
någonsin slinter
som en låtsas
mellan tummen i
pekfingergripen
tror andning över händer
klotformade stearinljus
när jag drömmer
om glasbubblor som skålar för
sin vikt genom alger till ner
vi följer med ned
och djupare
in eller utandning
vad rör sig en stjärnas linne
det blir jag inte stolt för
men jag är stoltare
över att få undra
resande igen och igen
ser mitt ansikte