Om du bara kunde se det i ditt hjärta, se möjligheten att lyssna - om än för en kort stund - på en gammal mans vädjan/historia, innan du avfärdar hans förfrågan. Sa den gamla hunden som stod på skakiga ben, pälsen full av loppor och huden hängandes i tunga väck mot hans hals och mage - till katten som kritiskt granskade honom från den tomma soptunna hon satt på. Du ser, livet som en hund är inte enkelt, snarare är det väldigt omständigt. Aldrig får vi bryta med traditionerna som våra förfäder, allt för länge sedan, upprättat och som sedan den tiden inpräntats på alla deras avkommor tills denna dag; led efter led, generation efter generation. Jahaja, alla är vi väl påverkade av våra förfäder. Vad är så speciellt med just er, hundarna? Va? Sade katten barskt till den ynkliga skepnaden som stod nedanför henne. Jo, hade du bara låtit mig tala vidare, så hade detta inte tagit så lång tid. Ska jag fortsätta? Katten suckade högt och lade sig tillrätta på soptunnan och sa, med en tillgjord uppgivenhet och en trött glimt i ögat. Jaja, inte har jag något bättre för mig ändå.. Tack. Vart var jag nu då? Jo juste, hundars traditioner. Du ser, från födseln har vi hundar lärt oss av de vuxna runt omkring oss, att den goda seden påbjuder en obligatorisk hälsningsceremoni närhelst vi träffar andra hundar. Först ser vi på varandra från ett respektfull avstånd, som en ömsesidig bedömning av varandra. Som för att bedöma om den andre är av likvärdig rang i ‘hundhället’ och om den andre är värdig att hälsa ordentligt på, men även att bedöma den andres aktuella, mentala tillstånd; du ser, ‘galna hundsjukan’ är en hemsk åkomma för en hund och som en helt undviker så långt det går. Om denna första hälsning från ett avstånd inte följer de strikta sederna - t.e.x. om den andre beter sig på ett ohundigt vis, tja då är det ju ingen vits att ens försöka ta nästa steg, för chansen finns ju att den andre är helt rubbad, vrickad eller förståndslös - är det oftast smartast att bara vända ryggen till och ta sig bort från den hundhällsfaran så fort det går. Som du förstår, så ligger det mer bakom denna, till synes för utomstående, innehållslösa meningsutbyte än en kan tänka sig. Hunden har, medan han pratar börjat vanka av och an på sina bräckliga ben och ögonen verkar ha fastnat i huvudet, stirrandes rakt fram, in i hans minnen. Mmh, mycket intressant. Säger katten sömndrucket när hon vaknade från sin tupplur av kylan. Hon reser sig tyst från sin plats, hoppar ner från soptunnan och springer snabbt iväg på jakt efter värmen. Solens strålar som tidigare värmde henne hade nu försvunnit bakom hustaken, så hon gör som katter ofta gör, alltså precis vad dom själva känner för. Ja, visst är det? Men det är inte slut här! Nej, nej. När båda parterna har fastställt den andres mentala tillstånd på detta viset, så börjar den kroppsliga undersökningen, såklart. Sakta men säkert närmar de sig varandra med huvudena sänkta, nära marken för att få med så många intryck och dofter som möjligt, som du säkert själv vet. Först när de tillslut nått fram till varandra så börjar undersökningen på riktigt, med att de båda framför sin inlärda, men personligt präglade, traditionella hälsning. Ofta nos mot nos, som seden påbjuder att en gör innan en börjar utforska den andres doft. När båda parter har accepterat den andres hälsning, går fokuset direkt mot änden av den andre, det vill säga den del som befinner sig direkt motsatt nosens placering på kroppen; för det är där en lär sig den andres sociala status och var i den hierarkiska stegen den andra befinner sig i. Har den andre några efterlämningar kvar från den senaste tömningen, isåfall hur mycket? Luktar det frisk eller ohälsosamt? Denna lista kan göras lång, men jag vill bespara er detaljerna då du såklart inte har tid att lyssna på en gammal hunds historier hela dagen; även om det är högst intressant och dessutom nyttigt att känna till. Men summan av kardemumman är iallafall att en kan få reda på mycket om någon annan utifrån tillståndet på dennes bakdel. Nåja nog med utsvävningarna nu. Om allt fortfarande står rätt till, fortgår utredningen till resten av den kroppsliga undersökningen. Båda parterna finkammar varandras fysiska form i jakt på andra avvikande företeelser som skulle kunna indikera att den andra inte är värdig på något sätt, men i samma veva får de båda reda på den andres personlighet. Genom noggrann granskning av den andres päls får en veta hur den andra tar hand om sig själv, ser på sig själv och värderar sig själv. En hund med låg självkänsla eller förtroende för sig själv, har ofta ingen tid eller lust att sköta hygienen då de spenderar all sin tid med att förebrå och kritisera sig själva och allt de gör. Dessa individer kan skapa problem och göra livet tråkigt för andra och undviks därför som regel; för alla vet ju, att det bästa vi hundar vet här i livet är att ha det roligt; och kanske äta något gott. Nu när den formella hälsningen är slutförd och om allt är som det ska vara så kan de nu fraternisera med varandra, i enlighet med sedens alla påbud och i hundens kamratliga anda; vem vet, en dag kanske de kan anförtro sig åt varandra som riktiga vänner. Men de som inte godkänns får ett barskt avvisande av den andre, och i värsta fall ett tydligt nej följt av ett eller flera bestämda nafs i bakbenen och demonstrativa utrop; som för att säkerställa den egna statusen om någon annan hund skulle råka vara i närheten och bevittna ceremonin. Hunden måste här hämta andan litet. Han tar några djupa andetag och kliar sig på örat med bakbenet så att skadedjuren i hans päls förtvivlat flyger åt alla håll. Som ni ser Fru katt, är denna utdragna ceremoni en mycket tröttsam sådan, både tidskrävande samt mentalt- och fysiskt utmattande. Men detta har hundar världen över accepterat som en typ av ofrånkomligt måste, ett universalt krav, som alla upprätthåller och försvarar; trots att de inte ens vet varför! De vet inte ens hur denna tradition startade, och om hundarna på den tiden liknar de hundar vi har idag, så är det mycket troligt att det till och med startade som ett skämt; ett dåligt skämt som kommit att bli blodigt allvar. Ingen vet ens vem det var som lärde dem själva traditionen, för vi hundar har inte så bra minnen från de första åren, som ni säkert märkt Fru katt. Hela situationen gör mig så bedrövad nu på gamla år, eller det har jag nog alltid blivit, men först nu börjar jag märka att inget görs för att förändra det, och inte har jag tid nog att göra något nu; nu när jag står på dödens tröskel. Jag vet inte varför detta gör mig bedrövad, men det känns som om vi hundar kan bättre, som om vi utvecklats längre än att hålla på med sånt onödigt dravel. Vi hundar har ju trots allt upprätthållit ett fungerande ‘hundhälle’ i tiotusentals år, som idag sträcker sig från pol till pol och innefattar fler olika ‘hundgrupper’ än någon ens kan räkna till! Alltid har vi varit den styrande makten på alla platser vi erövrat, alltid har vi fostrat och utbildat de andra, underutvecklade ‘ohundiga’ hundarna. Till exempel som de där långbenta och kalkroppade ‘tvåbenshundarna’ vi alltid tagit under våra öron - som vi alltid har beskyddat, bildat, och tränat. Deras framgångar kommer direkt från den kunskap de diat från våra lärdas överfulla spenar, på det sättet har vi sett dem växa upp från spädbarnsåldern. Utan oss skulle de aldrig överlevt så här länge, de skulle fortfarande ha letat bär i skogen och ätits upp stup i kvarten av dina forna släktingar. Oj, nu blev jag allt för upphetsad igen och börja svamla, det är så lätt att ta något så nära hjärtat till sin absoluta spets. Jag ber om ursäkt om du fann detta ointressant, men jag ville verkligen få det sagt innan jag måste gå hädan, jag hoppas du förstår det Fru katt? Hunden tittar mot soptunnan där katten låg tidigare men det är ingen där, han vrider på huvudet och kollar sig omkring i gränden; han är ensam. Jaha, jag förstår..