Tyckte jag såg en cowboy nere i tunnelbanan när tåget stannade vid Odenplan. Jag vet inte riktigt varför jag gick av, jag skulle ju egentligen av först vid Fridhemsplan.

Cowboyen hade inga pistoler eller någon vanlig cowboyhatt utan mer en hatt av högtidstyp. En sån där svart hög sak. Jeans och läderstövlar hade han i alla fall. Ovanpå en svart T-shirt med texten ”long time tango”,där någon kryssat över t och n i tango bar han en sliten mockaväst med lite fransar. Långt mörkt hår hade han, det såg man på hästsvansen som stack ut under hatten i nacken. Inget riktigt skägg men nästan, det liksom skuggade hans kinder och haka. Men han såg på inget sätt ovårdad ut. Han satt där på en bänk med ett slitet gitarrfodral mellan benen. Han var lång säkert etthundranittio centimeter. Det där är ingen ingen cowboy man muckar gräl med tänkte jag och varför skulle jag göra det.

Plattformen var snart tom på folk och klockan var omkring två på dagen.
Det var bara jag och cowboyen kvar där nere. Jag kände mig dum. Var skulle jag gå av här för. Jag var inte full eller så. Jag hade visserligen varit på lunch med några kompisar. jag hade druckit två starköl och en snaps hade åkt ner till sillen, men full var jag inte. Det är märkligt vad tyst det kan bli nere i en tunnelbanestation mellan tågens ankomster och avgångar. Jag stod där framför honom och kände mig rätt dum, tänkte snart kommer han att säga ”what do you want”, för riktiga cowboys kommer från Amerika och pratar amerikanska. Det är bara Clint Eastwood med sina spagettiwestern som förstört ryktet lite grann. För att bryta tystnaden slängde jag ur mig ”hallo cowboy”och han svarade, hej på dig du.. Ursäkta mig men jag trodde absolut du var en sån där riktig cowboy, ja en amerikansk du vet, det var därför jag klev av. Jag skall egentligen till Fridhemsplan fick jag också ur mig. Då kan jag upplysa dig om att du har helt jävla fel, jag kommer ifrån Sorsele och heter Börje. Själv heter jag Nicklas men kallas för Nicke, svarade jag.
Men hur hamnade du här nere i en tunnelbanan vid Odenplan, fortsatte jag.
Har du bråttom, frågade Börje. Nej för fan, jag skall köra bingo nere vid St Eriksplan klockan fem så det är lugna puckar. Det är ett litet extraknäck jag har för att hjälpa pingisklubben, svarade jag. Men nu måste du berätta hur du hamna här, om du har lust förstås, tillade jag.

Jo jag och brorsan jobbade uppe på Sorsele Mekaniska, men vi fick båda två sparken nu i somras. Inte för att vi hade misskött oss eller inte klarat av jobbet. Det var nerskärningar. Totalt var vi nog en trettiotal gubbar som fick gå. Fräsare, svarvare och finmekaniker behövs ju knappt längre, det är robotarna som tagit över det mesta av verksamheten.
Jag och brorsan började för några år sedan att renovera och bygga om en gammal Mercabuss. Nu fick vi lite tid över att få den klar. Vi åkte runt lite hemomkring för och testa och känna på hur det var att bo så där. Det funka bra tyckte vi båda två. Vi snackade om att ta ut svängarna lite och till slut hamnade vi här nere i Stockholm. Men Stockholm är jäkligt dyrt, campingplatsen ute i Ängby tror jag det heter kostar fan i mig lika mycket som ett hotellrum hemma i Sorsele. Men vad är brorsan då?
Han är ute söker jobb, men han vill hålla kvar vid det där mekaniska om det går. Sen kan han inte spela gitarr och han sjunger som en kråka.
Så du har lirat här vid Odenplan då
Jo jag satt där uppe vid nedgången till tunnelbanan men det var knappt en käft som stanna, sen tyckte jag inte det var så mycket folk här, trots att det är mitt i stan. Det var en kille nere vid Hötorget som sa att det var bra här. Du har blivit blåst grabben, sa jag Dom ville inte ha dig där nere. Aj fan men vid Hötorget kan jag säga dig vill jag inte vara mer. Det var för mycket knark och skit där och en massa bråk trots alla poliser.
Är du bra på att sjunga och spela då. Hyfsad måste jag nog säga. Vi hade ett band där hemma men gubbarna gav ju sig av en efter en så det tog helt enkelt slut på musiker. Vad lirar du då.
Jag kör helst helakustiskt jag har en tolva och en sexa. Jag fastnade för Dylan och den typen i huvudsak. Sen har jag kört en del av Tottas gamla låtar. Har skrivit en del själv också, men det hamna mest i byrålådan. Kan du inte lira något så man får höra hur du och ”guran” låter. Jag lägger en tjugia i gitarrfodralet. Tunnelbanestationen fylldes snart med bra gitarrspel och en härlig skrovlig basröst, påminde lite om Joel Cocker faktiskt. När Börje lirat klart och lagt ner gitarren i sitt fodrar fick jag en ide.
Om du inte har något för dig kan du väl hänga med mig och lira lite i bingohallen. Inga gager utlovas men man vet ju aldrig.
Jag har en gammal Ibanez som står där och häckar så kan jag plocka lite melodistämma åt dina låtar. Fan lirar du gitarr. Jo jag har kört i många år men ledsnade för rätt länge sen på turnélivet. Sen var väl jag så där lagom bra så sitta och tröska som någon studiomusiker varken ville eller dög jag till.

TEXTEN: Här finns ett antal grammatiska fel och helt så saknas indragningar och talstreck. Tyckte det var kul att bara skriva på.
Vi får se om fortsättning följer. Det mesta av berättelsen finns inom mig redan. Fast riktigt vad det bär vet man ju aldrig.