har migrän i tre dagar,
vill fly undan min egen kropp,
ta mig ut ur smärtan,
den pulserar i hela mig

gråter och kräks,
hon följer med mig till akuten
efter flera timmar får jag ett rum
"vi har lite ont om utrymmen just nu"

det är ett närståenderum
där anhöriga får veta att läget är kritiskt
eller att den de älskar inte kunde räddas

vårt läge har varit kritiskt så länge nu

vi pratar lågmält,
lindar in smärtan i mjuka formuleringar
gråter inte men går sönder inombords
det kan inte räddas nu

två dagar senare sitter du på golvet i vårt nersläckta kök
jag kommer hem, du tittar på mig med ögon fulla av desperation
ber om en chans till, säger att du kan fixa allt
jag biter mig i läppen och säger att det inte går

det kan inte räddas nu

måste stå fast vid vad jag har sagt
vad jag har bestämt
men smärtan pulserar i hela mig när du säger att du kan bättre,
när du ber att få veta vad du kan göra

och jag måste svara att vi har gjort tillräckligt
det är över nu,

det är över nu.