Birgitta Persson vaknade på morgonen, gnuggade sig i ögonen och lät handflatorna glida över kinderna, där den stickande känslan av skäggstubb uppenbarade sig. Hon öppnade ögonen och såg ned på täcket och såg att det förvandlats till ett tält. Inte minns jag att jag tältade igår, tänkte hon förvirrad och lyfte på täcket, morgonståndet var kolosalt, vänta lite nu... morgonståndet. Birgitta satte sig upp och drog åter händerna över ansiktet, skäggstubben var kvar och det bultande organet mellan benen, stod där det stod. Med en duns föll hon tillbaka ned bland kuddarna och försökte tänka rationellt, vilket var svårt, då en djupare kraft kallade på uppmärksamheten. Jag måste drömma, så lätt är det jag drömmer, slappna av, då vaknar jag igen. Under en period på tio minuter, försökte hon vakna ur drömmen, innan hon fick konstantera att hon vaknat upp på morgonen som man. Hur det hänt, kunde hon inte förklara. Hur hon skulle reagera, visste hon inte, eller jo, vissa fantasier hade hon väl haft under åren. Hur andra skulle reagera, det visste hon inte heller. Ute i köket kunde hon höra bastonerna från sina rumskompisar, det var inte säkert att de skulle märka det alls. Grabbarna hon bodde med behandlade henne redan som en gelike, så skäggstubben och det flata bröstet, det var väl platt? hon kände efter, jo där mjölkgivarna suttit, var det nu endast bröstvårtor, hårlös var hon också, vilken besvikelse. En sak var iallafall säker, skulle hon komma ur denna situationen, var hon tvungen att ta en sak i taget, så hon tog ett tag runt roten på sin nyutväxta stav och gjorde en prövande rörelse, fascinerade! Wow! Hon lät tankarna vandra och reaktionen lät inte vänta på sig. Plötsligt låg den förut så hårda apparaturen slapp i hennes grepp och det roliga var över. I det slaka tillståndet, kunde hon se att den fortfarande var förhållandevis stor, vilket var till hennes belåtenhet. Ska man vara man, ska man vara välutrustad. När det första problemet var löst, satte hon sig upp och undersökte resten av kroppen. Händerna upptäckte hon var större, knogarna hade fått behåring, benen var muskulösare, magen var fri från magrutor, men om tillståndet fortgick skulle det åtgärdas. Hon ställde sig upp och en extrem kissnödighet föll över henne. Hon gick i på toa, funderade innan hon åter tog tag i den nya kroppsdelen och lät det flöda. Tittade sig i spegeln och fann, att hon var otrolig sexig, det halvlånga håret, gjorde sig fint med den blonda skäggstubben, som lyste extra i det brunbrända ansiktet. De blåa ögonen glittrade fascinerat. Var det okej att bli kär i sig själv tro? Om inte annat var det här en indikation på vad hon letat efter i alla år, sig själv. I brist på rakartiklar, borstade hon tänderna. En knackning på dörren, grabbarna var inte vana vid att hon sov så länge.
”Är du vaken frukosten är klar.”
”Kommer strax”, svarade hon utan tänka. Stämman var mörkare än vanligt och hon kunde höra någon som tvekade utanför dörren.
”Har du mansbesök?”
”Ja det har hon”, svarade Birgitta
”Hon är duschen vi kommer ut strax.”
”Okej.” stegen försvann. Fan vad lättlurad, jag har inte ens dusch på rummet. Kläder, hmm, trosor, det funkade visserligen ganska bra, men det kändes inte helt bekvämt. Som tur att det var sommar. Hon drog på sig ett par shorts av mjukare modell, tog fram en ren bh, som ju inte behövdes. Alla tshirtar var något för trånga, men valet mellan att gå barbröstat,vilket för en gång skull var ett alternativ, eller ha en lite för trång tshirt, när hon först presenterade sig för världen var inte svårt. Hon lämnade rummet barbröstat och fortsatte mot köket. Hon stannade till och lyssnade på samtalet.
”Har hon någon på rummet, är du säker?”
”Tvärsäker.”
”Okej.” Tveksamheten var tydlig i Antons röst.
”Men fattar du inte vad det innebär? Hon har äntligen kommit över den där idioten.”
Nej, det har jag inte, tänkte Birgitta
”Idiot det vet jag inte.”
”Dude, vad kallar man någon som gör slut helt utan anledning?”
”Idiot?”
”Precis.”
Wow undrar om Peter skulle bli kvinna om han umgicks med bara kvinnor, tänkte hon vidare innan hon gick in i köket. Grabbarna vände sig om, fortfarande i tron att detta var det manliga sällskapet, men innan de hann säga något, sa hon:
”Godmorgon grabbar, Anton, häller du upp kaffe åt mig.”
”Men va fan, hur vet du vad han heter?”
”Men snälla du Peter, vi har ju bott ihop i ett halvår, klart jag vet vad ni heter.”
”Är det här något skämt eller?”
”Nej inget skämt, det verkar som om gud, eller naturen eller nått, haft tråkigt i natt och fått för sig att ta evolutionen ett steg längre, lever man med män, blir man efter ett tag, en man.”
”Alltså, nej du skojar, var fan är Birgitta?”
”Jag sitter här, Peter?”
”Anton gå och checka hennes rum, jag håller honom här,”
”Jag tänker inte gå någonstans, eller jo, köpa kalsonger, rakhyvlar och tshirts, men ni kanske kan vara till assistans där.
Anton återkom till köket.
”Hon är inte på sitt rum iallafall.”
”Då har han gömt henne, förmodligen kidnappade han henne igår kväll.”
”Hur då, när då? vi hade ju ringenmaraton igår, Birgitta gav upp halvvägs in i konungens återkomst. Och det går inte att klättra in från utsidan.”
”Så du tror att killen framför oss är Birgitta?”
”Vi får väl testa honom.”

Vinden lekte i den lätta skäggstubben, där Birgitta gick mellan Peter och Anton, efter att ha frågat ut henne en bra stund, hade de accepterat den knäppa sanningen, att Birgitta var mannen som nu leendes likt en fornnordisk vikning gick emellan dem. Hon hade fått låna en tshirt av Peter och kändes sig nu väldigt komfortabel. De hade velat åka till sjukhuset, men Birgitta hade hellre velat gå och handla kläder, så resan gick mot första klädaffär. Ingen av människorna de mötte på det morgontrötta torget, verkade ge dem en andra tanke, det var tre män, som var ute och gick. Inne i affären, drog de blickarna till sig lite, då de mer vana männen gav Birgitta råd om kalsonger och rakhyvlar. Känslan av att hon aldrig varit vid liv förut, var uppenbar.
Den största frågan, enligt Birgitta själv, var om hon var attraherad av män eller kvinnor, den frågan cirkulerade i hennes huvud då de samma kväll tog en tur till puben. Hennes nyliga heartbreak hade gjort att hon inte varit på pubhumör de senaste månderna, men Birgittas nya skepnad hade gett skäl till att ge sig ut i livet igen. De kom in och det första hon ser är sitt ex, en subtil ryckning i byxorna sa att kroppen fortor att attraheras av honom. Sen slog det henne att han ringde i går kväll, men hon hade inte svarat i rädsla av att rasera de veka reparationerna. Hon undvek hans blick och följde efter Peter och Anton. De hade kommit överens om att hon för kvällen skulle heta Teodor och vara en bekant på besök. De var i vanliga fall ett riktigt komediteam, den stora skillanden mot förut var att hon inte blev sittandes ensam, då de fick ragg. Nu blev Birgitta istället lika eller om hon skulle vara ärlig, mer uppvaktad än dem. Efter ett tag dock ursäktade hon sig, en plan hade formats i hennes huvud. Birgitta gick till baren och satte sig bredvid sitt ex, där han satt och smuttade på en öl.
”Tjena”
”Hej”
”Är du här med Anton och Peter?”
”Jepp”
”Hur känner du dem?”
”Hur känner du dem?”
”Jag var tillsammans med deras rumskompis”
”Birgitta?”
”Ja”
”Men inte längre”
”Nej”
”Varför?”
”Varför frågar du?”
”Ja om jag vill lägga in en stött, är det bra och veta om det är något fel på henne först”
”Det är inge fel på henne.”
”Bra att veta.”
”Såra henne inte bara.”
”Är det ett hot?”
”Inte från mig, men från hennes vänner.”
”De är också mina vänner.”
”Inte om du sårar henne.”
”De verkar onekligen tajta.”
”Ja.”
”De ser henne som en bror.”
”Kanske det.”
”Var det därför det tog slut?”
”Nej.”
”En man av många ord.”
”Det berör inte dig.”
”Men du vill berätta:”
”Det blev lite för allvarligt för snabbt helt enkelt.”
”Jaha.”
”Jag ringde henne igår.”
”Gjorde du.”
”Hon svarade inte.”
”Varför ringde du?”
”Har tänkt en del.”
Tänkt det lät inte bra. Det enda den mannen gör är att tänka.
”Så vart är hon ikväll?”
”Fråga Peter.”
Han såg misstänksamt på henne, men lämnade snart sin plats i baren och gick med något tveksamma steg mot Peter, tonen i hans röst när han nämt Anton och Peter fick Birgitta att tro att de inte haft trevliga konversationer sen de gjort slut, men tydligen hade de pratat med honom, vilket var mer än hon gjort, i månader hade Birgitta försökt få kontakt med honom för att få ett svar på varför? Men inte lyckats. Så det hade varit synnerligen intressant att få prata med honom igen. För att vara ärlig var hon lite darrig i benen. Peter sprack upp i ett slugt leende. Både han och Anton hade haft ett hårt jobb att tejpa ihop hennes brustna hjärta. En ofrivillig inblick i hennes kvinnlighet, från allas sida. Men av Peter och Anton visste Birgitta att det var just Peter som skulle känna njutning av att berätta. Nu vände sig exet om vit i ansiktet och såg på henne. Birgitta gav honom sitt allra soligaste leende och gick emot honom. Han tittade tveksamt på henne, men mer och mer verkade sanningen gå upp för honom.
”Ta det lugnt”, sa hon ”jag tror inte detta gör dig till bög.”
Av någon anledning fick det honom att skratta.
”Vad har hänt?” var hans nästa ord.
”Vet inte.”
”Vaknade du i morse sådär?”
”Ja.”
”Och du har inte varit till läkare eller nått?”
”Varför det? Jag mår jättebra, förutom att jag utvecklat skäggväxt och en rejäl penis inatt.”
”Jag ringde i går.”
”Glad att jag inte svarade?”

Dag två i Birgitta Perssons liv som man, började som den förra, med ett rejält morgonstånd, väl omhändertaget. Sen blev hon nästan kåt igen, då hon såg sig själv i spegeln. Jag har gått i samma klass i snart ett år jag har gööömt mina känslor, så goott det går, men när jag tittar på mig ibland så river jag muren, som jag byggt upp. Jag går i första ring och jag fattar ingenting, borde lyssnat bättre men vad ska jag ta mig till när det enda som jag tänker på är min mjuka kropp, som kan bli min. Jag vill åhh, vill ha mig i mörkret hos mig. Ja, tydligen är jag inte helt frisk i huvudet, tänkte hon. Skäggstubben har gått över till skäggväxt, så hon gör ett försök att raka sig, vilket gick ganska okej, Anton hade gett henne en lektion och han var expert, hans välansade skägg, hade deras hyresvärdinna i en beundrande pöl. Ren och fin om kinderna, släntrade hon ut i köket.
”Godmorgon grabbar.”
Två låga grymtningar hördes.
”Problem.”
De tittade upp från flingorna och skakade på huvudena
”Inga problem.”
”Okej.”
Birgitta satte sig med en kopp kaffe och funderade på vad som stod på schemat idag. Träning, sen lunch, med exet. En träff med exet i det tillståndet hon befann sig i, verkade kanske konstigt. Men det var han som velat träffas och när han nu äntligen verkade mottaglig, tänkte hon utnyttja det. Efter att den största chocken lagt sig i går kväll hade de haft det trevligt. Vad som störde henne, var att det just varit trevligt. Nog för att de haft många sköna kvällar under de tre månader de dejtade, men det var alltid med någon slags tvekande underton från hans sida. Nu fanns där ingen underton alls och det gnagde i henne. Hon ville inte vara hans vän. Men i det här tillståndet var det allt de kunde vara, eller? Först skulle hon träna med grabbarna, något de gjort förut, lite sporadiskt sådär. De släntrade in på det lokala gymmet och gick mot omklädningsrummet, Anton och Peter vände sig om och såg på henne.
”Jag kan inte gå in på damernas, det förstår ni väl?”
”Jo, men vi kanske inte ska byta om tillsammans.”
”Kom igen, det är inget ni inte sett förut.”
”Nej men det är sånt du inte sett förut.”
Birgitta insåg då hon bytte om ensam i ett hörn, att saker hade förändrats och inte till det bättre. Träningen gick dock som en dans. Då hon tidigare känt komplex över att älska att lyfta vikter, var det nu socialt accepterat och hon gjorde flera nya bekantskaper bland de anabolastinna grabbarna.
Hon skulle träffa sitt ex på deras vanliga pizzeria, ett hak som så många andra, väggar i beige, lackad bröstpanel och stolar och bord i trä, fast vid närmare inspektion var det plast. Andra generationens turkar bakom disken, med flottigt hår. Men pizzorna var fenomenala. Hon var tidig och svinhungrig så hon orkade inte vänta på honom utan beställde och både hann få pizzan och börja skära i den på sitt egensinniga sätt innan han dök upp. Han beställde han med och servitören såg lite misstänksamt från honom till henne.
”Hela den här grejen har fått mig att fundera på vem jag egentligen är.”
”Hur menar du?”
”Jag har väl aldrig varit någon tjejtjej.”
”Nej, men det har jag aldrig sett som en nackdel.”
”Inte alls?”
”Nej, eller jo till en början var det jobbigt att du stod Anton och Peter så nära.”
”Okej.”
”Men sen insåg jag att det var någon form av syskonkärlek, en adopterad syskonkärlek.”
”Så kan man säkert se det.”
Birgitta hade bestämt sig att få reda på så mycket som möjligt om sig själv som man, så hennes plan var att bomba honom med frågor tills han sa stopp. Han om någon måste väl märka någon skillnad.
”Är jag annorlunda på något sätt?”
”Du verkar mer avslappnad.”
”Det är jag.”
”Varför?”
Han ställer frågor, det var något nytt.
”Det känns inte som om folk dömer mig på samma sätt.”
”Hurdå?”
”Det finns en viss definition om hur en kvinna ska se ut, den definitionen är inte lika snäv när det kommer till män och jag kan vara säker på att jag är attraktiv.”
I det samma går två kvinnor förbi och tittar på henne, Birgitta ler och båda ler blygt tillbaka och går ut. Han tittar efter dem, avundsjukt.
”Det tror jag beror mer på någon samhällig norm”, säger han sen.
”Jasså.”
”Ja och den är lika för både män och kvinnor.”
”Hur då?”
” För där jag sitter är det inga kvinnor som kastar lystna blickar efter mig.”
”Påverkar det dig?”
”Det är klart, men jag låter det inte definera mig och jag trodde inte du lät det göra det heller, jag har alltid tyckt att du verkat trygg i din kvinnlighet.”
”Jag brydde mig nog inte så mycket om att jag var, är kvinna.”
”Och det är väl grunden i trygghet, att inte bry sig.”
”Så varför verkar jag lugnare nu?”
”Någon form av självbekräftelse?”
”Jag har ett enormt självbekräftelsebehov, sant.”
”Men om du nu säger att du upplevt inre tvivel om ditt utseende tidigare.”
”Nej, inte på det sättet... men det är skönt att bli bekräftad.”
”Det är sant.”
”Innan dig, var det inget jag tog för givet vet du.”
”Inte jag heller.”
”Så varför? Du sa att det blev för allvarligt för snabbt, men det är mer än det.”
”Alltså, jag var orolig över att vi bara var två personer som sökte just bekräftelse i varandra.”
”Det hade varit lättare om du sagt det.”
”Jo, jag inser det.”
”Är jag fortfarande jag?”
”Det är du.”
”På vilket sätt.”
”Du har kvar dina särdrag.”
”Vilka?”
” Exempelvis att du alltid börjar äta din pizza i mitten. Ditt leende, är lika vackert, du är exceptionellt bra på att retas. Men det är lättare att prata med dig.”
”Varför?”
”Den konstruerade spänningen är borta.”
”Konsturerade?”
”Ja, mellan män och kvinnor finns det ofta en spänning.”
”Det är det som kallas attraktion.”
”Jag vet.”
”Är du säker?”
Han gav henne sitt bästa surmulna uppsyn och Birgitta kunde inte låta bli att le.
”Bra på att retas, det var det jag sa.”
”En annan anledning till att det tog slut?”
”Nej, det jag menar är att det är lättare att prata nu när det inte finns någon attraktion.”
Birgitta lutade sig fram och såg på honom, han slickade sig om läpparna.
”Är du säker på det?”
”Nej.”
Birgitta sjönk tillbaka i stolen och sa
”Det är lättare att prata med dig också.”
”Jasså!”
”Du väljer inte dina ord på samma sätt, får mig att undra om du var rädd att såra mig.”
”Nej, inte direkt, men du visade sällan något, det var svårt ibland att veta vad du ville, eller kände, speciellt då det blev seriöst.”
”Jag håller mina känslor för mig själv, menar du.”
”Ja.”
”Det betyder inte att jag inte har dem:”
”Det vet jag, vissa känslor var du väldigt bra på att visa,”
”Ilska och glädje.”
”Ja.”
”Hade du känt att du förstått mig bättre om jag gråtit?”
”Nej, eller kanske. Jag vet inte. Jag gillar att du är stark.”
”Du vet inte hur svag jag är, eller hur ofta jag gråter.”
”Kanske är det jag som inte vet vem du är.”
Ännu en tjej passerade, Birgitta blinkade och hon rodnade.
”Du borde prova att ligga med en tjej.”
De lämnade pizzerian en stund senare och han lede vägen mot skolan och puben, förbi återvinningsstationen och in på den av studenter upptrampade genvägen.
”Vad har du tänkt?”
”Jag ska lära dig dricka öl.”
”Men jag gillar inte öl.”
”En man, dricker öl.”
Birgitta log och den varma majdagen lockade till att ta av sig kläder, så hon drog T-shirten över huvudet, han såg på henne.
”Ja, det är väl lika bra att njuta fullt ut, så här varmt har det aldrig varit i maj förut.”
”Hårlös!”
”Jag vet jag är lika besviken som du.”
Om det var en vana, eller något annat, var svårt att säga. Men för två sekunder vilade hans arm runt hennes axlar. Hon gav honom en blick.
”Fy fan vad bögigt.”

Så det är såhär en avsugning kändes. Blött, obehagligt, men det måste vara för att den är slak. Hur kul det vara att ha en slak kuk i munnen, fy, måste kännas som en urbenad fisk eller nått. Okej, hård, ska det vara så svårt att bli? det borde det inte vara. Tänkt på något, nej finns inget att tänka på. Men för fan, nu börjar hon ledsna också. Nej det går tydligen inte.
”Du förlåt, det här var en dum ide, det är bäst att du går.”
Det där var nog förnedrande, puh tur att hon bara gick iallafall, helvete, sexigaste tjejen på hela skolan, visst hade jag fantasier om henne då jag var kvinna, tänkte Birgitta, hur fan ska jag någonsin kunna gå ut igen. Det där talar jag inte om för honom.
”Nu vaknar du minsann, det var då fan vad du var krånglig.”
”Vem pratar du med?”
”Ingen”. Gå och lägg dig Anton.”
”Vad hände med tjejen?”
Vad svarar man på det, inte fan avslöjar man att kuken inte ville. En bra ursäkt, vad hade jag använt om jag ångrat mig, som kvinna. Ahh självklart.
”Hon fick mens.”
”Ahh, okej. God natt vi kan prata mer i morgon.”
”Ja, de gör vi, sov gott.”
Birgitta vände sig sen tillbaka till sitt trilskande könsorgan.
”Måste jag göra något åt dig också, för slakna verkar du inte vilja. Klar över vad du vill ha är du iallafall.”

Tredje dagen i Birgitta Perssons liv som man, det stod helt klart att Anton och Peter inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig. De var inte otrevliga och förutom avundsjuka blickar när hon kommit hem med sitt ragg, hade de inte kommenterat det vidare heller. De så förut glada frukostarna hade förvandlats till en serie grymtningar. Det var skönt att komma utanför dörren.

Eftermiddag
Bollen studsade mot plankan och ned i krogen, kedjorna rasslade till. Birgitta fångade bollen och kastade den mot sitt ex, som studsade den i backen några gånger, sköt, men missade.
”Jag märker att du umgås mindre med Peter och Anton.”
”Jo, det är inte riktig samma sak där längre.”
”Har de svårt att acceptera dig?”
”Nej, det är inga problem, men det är svårare att prata, det blir liksom att vi sitter och grymtar.”
”Tre män alldeles för lika varandra.”
”Men så var det inte förut.”
”Jag vet att ni mer eller mindre umgicks på lika villkor och att utifrån dina ögon var du deras bror, men i deras ögon är du en syster.” Han sköt igen och träffade, Birgitta tog bollen.
”Jaha.”
”Ja, du såg inte det, men från utsidan var det tydligt att de försvarade dig. Inte för att du behövde försvaras, du är väldigt självständig, men försvarade dig gjorde de lika fullt. Men nu behövs de inte.”
”Vad menar du?”
”De har släppt dig?”
Birgitta måttade ett kast.
”Är jag flocklös?”
”Du har aldrig behövt en flock.”
Hon satte kastet.
”Vad sorgligt.”
”Men de behöver en och du var flockledaren.”
”Så det är de som förlorat något?” Frågade hon och passade bollen
”Precis.”
”Behöver du en flock?”
”Nej, men jag gillar sällskap och på tal om sällskap, hur gick det med tjejen igår?”
”Inte alls.”
”Var det menat bokstavligen.”
”Ja.”
”Så?”
”Ingen reaktion.”
”Wow, tesen stämmer alltså. Stackars kvinnor.”
Birgitta stannade upp mitt i kastet.
”Vilken tes?”
”De snyggaste männen är alltid bögar.”
”Så du tycker jag är snygg?”
”Som kvinna ja, men du ser bra ut nu med.”
”Det lät lite bögigt.”
”Jag försöker bekräfta en tes här okej, alla snygga män är bögar!”
”Tack, du ser också bra ut, förresten.”
”Vem är bög nu?”
”Var det inte det vi just fastslog?” Frågade Birgitta och passade bollen.



Slutligen hamnade de hemma hos Birgitta, Peter och Anton var inte hemma och de satt i varsitt hörn i en soffa, Birgittas spotifylista spelade Monica Zetterlund. Skymningen föll över rummet och Birgitta kände att det var dags att ställa den sista frågan. Det kändes som om den skulle avgöra framtiden.
”Du, när du ringde, vad ville du då?”
”Jag ville prata.”
”Är det inte det vi har gjort nu?”
”Jo och jag vet nu och egentligen gjorde jag det tidigare också. Men de här dagarna har gjort det klarare.”
”Och vad är det du vet?”
”Att jag vill ha dig.”
Tystnad, tystnad var allt som fanns, orden lämnade henne och allt var stilla, hans ord hängde i luften och hon läste dem igen och igen. Precis allt hon velat höra i långa månader, stod nu skrivet i framför henne. Men nu såhär, var det möjligt? Hon var tvungen att röra sig, hon for upp, ville bli arg, blev arg.
”Varför kommer det här nu? Du har haft så mycket tid.”
” Jag vet och menade inte att såra dig, jag behövde få tänka lite och det tog som vanligt lite längre tid än vad det borde gjort.
”Idiot!” Birgitta ville slå ihjäl honom och hon skulle nog aldrig få en bättre chans, men då sa han något mer.
”Jag vet, förlåt.”
”Wow, bättre sent än aldrig.”
Orden lämnade henne åter, vad fan ska man säga. Hon var blottlagd, men så var han, det var inte många män som skulle bryta ned sin egna mur på det sättet, att erkänna för sig själv att han var kär i... Ja, vem fan var han kär i.
”Ska jag gå?”
”Nej”, hörde hon sig själv säga.
”Jag vill inte gå.”
Han reste sig och gick försiktigt över golvet tills de stod nära varandra.
”Jag har saknat dig.” Sa Birgitta, orden inte mer än en viskning.
Långsamt, drogs de in i varandras famnar. När Monica började sjunga; sakta vi går genom stan, förde han i dem i en långsam dans.
”Du gillar inte att dansa.”
”Nej.”
”Aj”, sa han sen.
”Förlåt, trampade jag dig?”
”Ja, du har större fötter nu.”
”Du måste föra.”
”Varför?”
”För att du är man.”
”Det är ju du med.”
”Jag vet inte vad jag är, så håll käft.”
Han stannade upp och sökte hennes blick, strök henne över kinden, lät fingrarna glida mothårs över skäggstubben och log. Birgitta slappnade av och försvann djupare in i hans famn, la armarna runt hans breda axlar, medan hans letade sig ned över ländryggen. Hon lät fingertopparna leka med hans korta nackhår och i respons försvann hans hand i hennes blonda kalufs. Han lutade sin kind mot hennes.
”Jag har frusit så utan dig”, viskade han.
Lutade mot varandra lät de Monicas röst föra dem bort från tid och rum, iallafall tills spotifyreklamen bröt in. Birgitta öppnade ögonen och fann att Anton och Peter stod lutade i dörröppningen och tittade på dem. Ingen sa något men Anton log och klappade Peter och axeln och de båda vände för att gå till respektive rum. Musiken fortsatte och Birgitta slöt åter ögonen, men innan lugnet åter tog henne, hörde hon Peters röst svävande över musiken.
”Fy fan, vad bögigt.”

Dag fyra i Birgitta Perssons liv som man, började med att hon vaknade och upptäckte att hon åter var kvinna. Detta gav henne en krampaktig känsla i bröstet, som hon förstod var ångest. De senaste dagarna hade lärt henne så mycket. Men nu åter i sin tidigare form, var hon inte säker på att det betydde något, hon var kvinna igen, förvirrad och ensam, för han var borta. Kände hon sorg över att åter vara kvinna? Nej inte direkt, saknade hon lättheten i att vara man? Ja. Gick den här lättheten att fånga som kvinna och var det något hon orkade ta reda på, eller levde hon på det viset redan innan? Hon visste inte och känslan av att inte veta, vem hon var. Vart hon stod, vad fan som hänt, det var för mycket, likt ett litet barn brast hon i gråt och längtade bara efter någon som ville berätta för henne. En röst:
”Varför gråter du?”
”Vem är jag?”
”Du är Birgitta.” Hon log och torkade tårarna,
”Och jag har vaknat.”