Tema Känsel.

Kära Rut!

Hur är det med dig?
Hur känner du dig?
Jag hörde av vår gemensamma vän Karin att du fått ont i ett knä och jag vet av egen erfarenhet att det kan vara rätt besvärligt.
Jag köpte mig ett par stavar, dem hade
jag stor hjälp av när mitt knä var
nyopererat, då kunde jag, med hjälp
av dem ge mig ut på små promenader,
trots smärtan.
Vill du låna dem av mig så hör av dig.
Det är bara att ringa!
Jag kommer gärna och lämnar dem till dig.
Jag har bilen kvar än, barnen stödjer mig i det: "Så klart du ska behålla bilen, pappa, du är ju lika klar i knoppen som du alltid har varit och syn och hörsel är ju också som det alltid har varit."
Jag är så glad att jag har barnen!
Det känns så varmt och gott i hjärtat.
De retas ju lite med sin gamle far, men på ett kärleksfullt sätt, jag har ju alltid varit lite disträ. Barnen är det bästa jag har och deras familjer förstås.
Ja, du Rut, vi har haft goda liv, var och en på sitt håll. Det är roligt att vi hållit lite koll på varandra, under alla dessa år, trots att det inte blev vi...men det var rätt nära...
Jag blev så glad när du skickade mig det där brevet med tröstande ord, när min Margit gått bort. Det lättade litet. Det händer att jag tar fram brevet och läser det igen. Du skrev så fint om Margit :"Hon hade ett så klingande skratt..."
Ja, det hade hon verkligen.
Nä, nu sitter jag här och blir nostalgisk,
det är fem år sedan jag blev änkling och jag reder mig gott.
Nu var det ju dig jag skulle skriva något tröstande och rart till, och så mal jag på om mitt.
Jag vet ju att din Kurt inte längre kan bo hemma, det där att bli dement och glömsk på gamla dar är inget man önskar någon.
Och så nu ditt knä.
Jag tror du behöver stavarna!
Hör av dig!
Varma hälsningar
Sven-Arne