Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En oväntad vän

Mörkret. Min kapplöpning med dig är över.
Dig kommer jag aldrig undan, så du får bli min vän.

Jag vet nu att du är skuggan av mig själv.
Jag söker skydd hos dig när solen är för stark.

Med dig måste jag lära mig se igen. Sakta men säkert,vänjer ögonen sig.
Med dig måste jag lära mig att urskilja alla skepnader.

Jag kan se dig som är går i mörkret med mig.
Jag kan se dig vars ljus ger gryning.
Jag kan se dig vars låga bränner allt omkring.

Du gör vägen svår att se men är ändå min bästa vägvisare, om mina ögon bara vänjer sig.

Jag fruktar för dem som trevar utan riktning bländade av evigt sken.
Jag fruktar för dem som jagar strimmor av ljus i ursinne.
Men jag fruktar inte längre dig.

Du är där när jag blundar om natten.
Du är det första jag ser innan jag öppnar ögonen på morgonen.
Du kommer vara där bakom mig, med mig och kring mig i all evighet.
Du kommer svepas som en filt över mig på min dödsbädd.

Mörkret min eviga följeslagare och nu oväntade vän.
Utan dig är jag blind.




Fri vers (Prosapoesi) av johnholk
Läst 274 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2019-04-18 08:06



Bookmark and Share


  Nanna X
Låter lite som om du håller på att försonas med din egen skugga? Utan mörker inget ljus. Kontraster är en förutsättning för seende.
2019-04-18
  > Nästa text
< Föregående

johnholk