Kapellet var fyllt till sista stol. Den dominerande känslan var respekt. Näst i tur på känslosträngen kom kärlek, sorg, därnäst tomhet, meningslöshet, saknad...
Aldrig för en enda sekund existerade tankar på hat, hot, mobbning, trakasserier eller annat destruktivt.
”Tears in heaven” sammanfattade på ett mycket fint sätt ett slut på det liv vi känner till. Resten är en gåta för såväl troende som icke-troende, kristna, judar, muslimer, hinduer, buddhister...
Den avgörande frågan vi kan påverka är hur vi använder vår tid, kortare eller något längre, dock ej evig?
Kapellet, fyllt till sista stol, var ett exempel på en demonstration, en tyst demonstration, utan skrän och megafoner, på livets innersta mening, även när livet upphör, en demonstration i respekt, kärlek, tolerans, sorg, saknad, minnen, hopp och förvissningen om att bara vi hjälper varandra blir det lättare att leva, inte bara existera,
vår enda stund på jorden.