Tog en paus härifrån och gick ut och tände en cigg på balkongen för en stund sedan. Röker inte inte inomhus eftersom jag har småttingar ...

Ser en liten flicka i sexårsåldern sitta och dingla med benen på en av gungorna i den lilla lekparken nedanför mellan huset mitt emot och mitt hus. Hon ser så bekymmersfri och rofylld ut där hon sakta gungar fram och tillbaka nynnandes helt ogenerat på en liten egenkomponerad melodi ...

- Det är dags att komma in nu ..., hörs en röst från ett halvöppet fönster på andra våningen i huset mitt emot ...

Flickan nynnar obekymrat vidare och synes inte ha hört att någon ropade på henne

- Men kom nu då ..., hörs rösten åter en gång med lite starkare stämma ...

- Varför då? frågar flickan och fortsätter sitt gungande utan minsta ansats till att ens tänka tanken på att sluta gunga för att gå in ...

- Du har godis som väntar ..., lockar rösten med behärskat tålamodsprövat tonfall ...

Flickan fortsätter att gunga men fötterna avslöjar genom sina små glädjerörelser tillsammans med nynnandet som med ens får en anstrykning av ett litet lätt lyckligt fnitter att hon uppfattat vartenda liten stavelse  i det sista hon hörde ...

Efter någon ytterligare minut eller två hoppar hon av gungan och skuttar några steg hemåt då hon plötsligt ser en nedfallen gren med björklöv som hon bara måste plocka upp - Med dagdrömmande glada små skutt fortsätter hon sin färd mot sin port ... Hon nynnar inte längre, ser bara ut att vara helt uppfångad i sin alldeles egna lilla för stunden lyckliga värld ... Hon står utanför sin port och svänger fram och tillbaka med björklöven som om hon diregerade en egen liten komposition som bara hon själv kan höra ... 
Börjar undra för mig själv om hon kanske glömt bort att hon har godis som väntar på henne hemma, när hon utan förvarning svänger björklöven en sista gång för att låta dem falla till marken ...
Hon ser ut att le med hela sin kropp och själ när hon en sista gång låter blicken göra ett svep för att se om det är någon som hört vad som väntar på henne - Får en liten vinkning från henne och vinkar tillbaka innan hon försvinner in genom porten ...

Visst finns det ett ögonblick alldeles innan vi upplever en speciellt njutbar känslosensation som är än mer njutbar än själva huvudupplevelsen? Vissa barn har sannerligen begåvats med förmågan att dra ut på detta alldeles speciellt njutbara ögonblick alldeles innan ...
Blev alldeles glad i hela mig av att bara få avnjuta anblicken av detta underbart berörande ögonblick!

Tror vi alla har denna förmåga härbärgerad i det barn som finns någonstans djupt inom var och en av oss ... 

... även om vi inte vågar tro att vi i vår vuxenhet ännu inom oss också är barn!