Det var en typisk dag i början av Juni. Moln var
flockade uppe på himlen, nådens sol lyste då och
då med sina värmande strålar över dem. Samman-
bitna och med behärskat lugn försökte de mobilisera
kraften, modet, och insikten att detta var deras
ålagda uppgift att lösa ..... att krossa och förvisa ondskan
från landet långt borta Lointana.
Ondskan måste fördrivas, annars kunde den sprida sig
till alla de oskyddade närliggande världarna som inte
hade erfarenhet att skydda sig mot den.
ONDSKAN... ja ondskan smög sig in med lovord och
falska löften likt en barmhärtig samarit. Lismanden
och ryggdunkar var de falskas främsta vapen mot de
godtrognas välvilja och öppenhet. Godheten måste
försvaras till vilket pris som helst.

Efter att ha vandrat i tysthet genom väldoftande
björkars friska, aromatiska bladhängen, kom de till
slut ut till en grönskande dalgång. Den Viskande Dalen
bredde ut sig framför dem. De stannade upp i ett magiskt
ögonblick..... PAMPIGT !! På båda sidor tornade höga
bergmassiv upp sig. Det växte grönt spirande gräs med
inslag av färggranna blommor i det. En trög sävlig å
flöt fram i dess nedre del.
Det var som om naturen gjorde sitt bästa för att måla
upp en vacker tavla för dem. Grunden var redan lagd,
grönt gräs, en porlande bäck, fladdrande löv, nyutslagna
blommor. Jaa, både på och under marken jobbade nu det
magiska folket av maskar och insekter för att penseln skulle
trolla och lyfta fram nya färger, med blommor, ängar, hagar,
och vackert nymålade blänkande skogssjöar.
Vem har sagt att magi och trolldom inte existerar. Den
största trollkarlen av alla är NATUREN som ständigt
förvandlar sin omgivning, vill förbättra, vill försköna......
bara vi låter bli att störa och förstöra för den.
Det var som om någon andades, for omkring bland
grönskan, för att tala om för den vad den skulle göra........
ge den en uppgift..... att få leva en stund här på jorden,
med ett syfte att försöka förbättra livets villkor för fram-
tiden. Lyssna, vi måste lyssna på skogens alla susande
röster och grönskans talrika lockande aromer, annars
förlorar vi våra vänner och går under tillsammans med
dem. Gnylt bröt tystnaden.

- Här får dom gå ... busarna! Dom förvisas om dom inte
är ångerfulla i de Befriande Fallen. Dom kan också fastna
i den Anklagande Muren... vreden och vrenskans mur....
om dom inte ångrar sina synder. Anders tittade frågande
och undrande mot mot Gnylt.

- En mur?? Men vi då, kommer vi igenom den?

- Bra fråga, det vet inte än. Ingen normal levande varelse
har velat försöka....än. Det är en av de sju prövningarna
som vi förväntas klara av.

De lunkade vidare på stigen som ringlade sig fram på
dalgångens ena sida. När de kommit in en bit i dalgången,
började tisslande å tasslande röster höras.

- Va ä ni för fjollor! Vad gör ni här på de skurkaktiga
pilgrimernas botgörande färdväg.... försvinn här ifrån.

- Töntar ni hör inte hemma här! Era små å fjuttiga sned-
steg räknas inte som syndiga överträdelser.

- Men halle-dudan-då....är detta nå´t religiöst korståg å
krig som är på gång.... mina söta vänner små??

Anders såg förskräckt på Roffe. Han stannade upp och
böjde sig ned mot honom.
- Bry dig inte om rösterna, dom kan ändå inte skada dig.
Vår prövning vänta på oss vid Vredens Mur.
Anders nickade, men kunde ändå inte låta bli att förundra
sig över rösterna. Var kom dom ifrån? Tomma luften? Ingen
synlig visade sig...va konstigt!!!!
Nu var det gott och väl en dagsmarsch kvar innan de skulle
nå fram till Vredens Mur. De kämpade ihärdigt och tog
endast en matpaus innan de vid kvällningen stod framför
muren. Roffe som gått först i ledet vände sig om och föreslog
övernattning på en grässlänt framför den.

- Vi slår läger här och gör ett försök att komma igenom
muren i morgon....va säjer ni?
Ingen protesterade mot detta. Filtar och lite matsäck
plockades fram. De lyckades även ordna en liten läger-
eld att flamma och lysa upp i mörkret.

___________________________________________

Samtidigt hade de tre spanarna gjort sitt bästa för att
fullfölja sina uppdrag. Gambi och Ernie susade fram i
luften borta i Vattnadal. Häxan Hugaligen där emot,
gjorde flera överflygningar vid de fyra häxornas hus vid
den Surmulna Sjön. Ingen av häxorna syntes till. Efter
att ha gjort en övergripande spaning av området, landade
hon vid bryggans entre som vette ut mot ön.

I de lite mer akademiska djurkretsarna kallade man
skämtsamt ön där häxorna bodde för UNGMÖ-ÖN.
Anledningen till detta var att ingen av häxorna haft
sällskap med någon manlig beundrare. De kivades
därför sins i mellan åt, som äkta par brukade göra,
då de tröttnat på varandra. Att gräla lite friskade
bara upp humöret så att det kändes meningsfullare
och roligare att leva..... om man fick vädra sina känslor
i mellan åt. Deras liv blev därför inte helt olikt de gifta
parens tillvaro.

Efter att ha parkerat kvasten på landningsstödet klev
Huga-häxan fram mot bryggan. Hon läste på skyltarna
vid bryggkanten. Där stod det skrivet.

TILLTRÄDE FÖRBJUDET!!!

PRIVAT OMRÅDE!!

ÖVERTRÄDELSE STRAFFAS!!

Ovanför en av skyltarna grinade en avskräckande
dödskalle med texten..........

SÅ HÄR KAN DET GÅ OM NI BRYTER FÖRBUDET!!

Med en aning tvekande, prövande steg.... klev hon upp
på bryggan och började gå mot huset.

-OIIIII....OIIIIII.....OIIIII !!

En larmsignal tjöt ljudligt. Ut ur dörren på huset rusade
en skrikande häxa.

- De va de fräckaste. Vi såg nog dina flygningar över huset
och sjön. Packa dig iväg om du har livet kärt.

- Hallå, hallå där... vi behöver prata lite om ondskans
härjningar.

- Åååååå, he,he,he, de ska va en häxa som vill tala om
så´nt .... skämtar du din toka. Ut ur huset strömmade
nu resten av häxorna. Lika nyfikna som förargade över
avbrottet i deras ingrodda vanor.

- Va ä de frågan om, undrade Tve.

- Va kommer den där häxan ifrån, inflikade Tvi.

- Skjut iväg en kulblixt på´na, beordrade Spott med en
blinkning åt Spe.
Spe lyfte sin trollstav och skickade iväg en kulblixt mot
häxan Hugaligen. Det fräste till och den landade precis
framför hennes fötter.... turligt nog.... för det blev ett stort
brännhål efter den. Under tiden detta pågick hade katten
Kulan kravlat sig ur kaffekannan och tagit sig upp på
bryggan. Han gick fram och nosade på brännmärket,
reste raggen och svansen upp i vädret, gick sedan runt det
rykande hålet för att stanna upp och betrakta de fyra
häxorna. Dom såg förstummade på honom. Dom kom
fullständigt av sig i sin ilska och förargade beteende.

- Va, va ä de där för en konstig filur. De fyra häxorna
glodde förbluffat på Kulan, som då sträckte på sig,
började spinna, för att sedan ge dem den lenaste rådjurs-
blick ..... som ingen kunde motstå. Häxorna blev som
förlamade, alla utbröt samstämmigt som i en kör.

- Åååååååå.... en så´n liten en....ååååå ett så´nt sockergryn
minsann. All ilskan var som bortblåst. De tog sig fram mot
Kulan, kliade honom under hakan, klappade hans rygg,
smekte svansen, och synade honom med stort intresse.
En sådan här krabat hade aldrig sett förut.






Fortsättning följer i del 14