Det var så mycket som inte blev när det inte blev som det skulle bli. Inga fikastunder, inget prat, inget skratt, ingen varm samvaro. Desto mer funderingar på vad som gick snett, vad jag gjorde för fel, om jag kunnat gjort annorlunda. Skam och skuld slogs med sorg och uppgivenhet. Ett mörker intog ljuset i mitt hjärta. Jag slutade prata, jag slutade skratta än mindre kunde jag le. Jag var stängd, begränsad och jag straffade mig själv genom att dra ner persiennerna, dra för gardinerna, stänga våren, solen, ljuden, livet ute. Jag var i sorg och omgivningen lät mig vara det. Detta tillstånd skulle inte vara i veckor, inte i månader utan det skulle dra ut i många, långa och plågsamma år. Jag sökte försoning, jag bad om förlåtelse. Jag gick ner på knä, jag grät och jag bad. Jag fick inget gensvar. Däremot dödförklarades jag. Jag var inget värd, jag var ingen längre. Förminskad och nollad. Jag var tillintetgjord. Jag är det än. Jag har ingen grav att gå till för den jag sörjer är inte död. Den personen lever sitt liv vidare. Jag däremot kan inte gå vidare. Jag är vid vägs ände. Min väg tog slut och det slår mig ibland att jag kanske valde fel väg, att jag valde skammen och skuldens väg, att jag tog på mig all skuld fast jag inte borde ha gjort det. Det enda som lyser upp min skuggade väg där under skuldens himmel är hoppet som alltjämt glöder och vibrerar. Att det här ensamma livet en dag tar slut. En dag ska jag bli förlåten. Tills dess går jag på sparlåga och jag ber mina böner som jag alltid gjort. Förlåt mig ty jag visste inte bättre. Allt jag gjorde var av kärlek, att jag gav liv, ditt liv har jag aldrig ångrat. 

Du lever, du skrattar, du andas. Någon annanstans. Men du gör det, ja du gör det.

- Älskar dig alltid, din mamma