Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Arbetaren

    I en by fanns det karl som var helt ensam i sin sjukdom, trots att det var en sjuka som så många av oss delar. Kroppsligt sett var han en kraftig man, man kunde inte se nåt fel på honom. Han arbetade som en riktig Ardennerhäst, och med sina svällande muskler och kraftiga rygg tycktes ingenting vara omöjligt för honom. 

Förståndet var heller inget att anmärka på. Han skötte sin gård, klippte sitt gräs och sågs som en välartad människa av alla de andra i den lilla byn. Hans föräldrar hade, liksom han, varit av den envetna sorten som hade kämpat sig genom sina liv genom att lita till sina medfödda krafter.

Arvet efter dom hade inte varit nån förmögenhet men ändå mer pengar än han nånsin sett. Hela den summan blev insatt på Föreningssparbanken, strax efter begravningen, i det närliggande samhället.

Medan föräldrarna levde hade man kunnat höra honom spela på sin fiol på kvällarna men det var många år sen nu.

Han hade blivit något av en enstöring, denne karl, han umgicks bara med sina arbetskompisar och då, bara på arbetet. Ingen visste vad som hade skett. Det var bara han själv som visste hur sjuk han var. Alla andra tyckte bara att han hade blivit tystare med åren, särskilt sedan hans katt hade blivit tagen av räven. Kanske han sörjde den, eller om det var sina föräldrar han sörjde, det kunde ingen riktigt veta.

De kunde ju inte veta att han var sjuk.

Arvet hade han förvaltat väl. Han var rik, sas det på byn. Mycket av skogen som omgav husen i den lilla byn hade han förvärvat, genom sparsamhet och med hjälp av räntorna från banken. Lönen från skogsbolaget som han arbetade åt, hade naturligtvis också hjälpt till.

Aldrig en sjukdag hade han, trots sin sjukdom. En trogen lojal arbetare som ingen i företaget hade något att anmärka på.

Han saknade sin far, ibland drömde han om honom och om den tid när de båda arbetade tillsammans i skogen. Det hade varit en lycklig tid, tänkte han nu när han påminde sig om det. Det var på den tiden när han inte var sjuk, det kändes som om det var hundra år sen.

Han kunde ibland skratta i sin ensamhet när han tänkte på hur ironiskt det var att den gåva han fått av sin far, var just den som gjort honom sjuk. Han hade trott att gåvan skulle göra honom lycklig, att han skulle känna sig fri, istället blev han mer och mer beroende av den gåva han fått, istället för den frihet han förväntat sig.

I ett sista desperat försök att slippa sin sjukdom sålde han bort all skog förutom det som hörde till gården. Den summan, tillsammans med pengarna på kontot i banken, lade han i en trälåda som han därefter brukade förvara under sängen i sitt sovrum.

Ensam stod han nu ute vid ett gammalt dass vid skogskanten bakom huset, det hade inte använts sedan hans pappa satte in vattentoalett i huset.

Med en av sina kraftiga händer förde han stickan mot plånet. Dasset skulle bort och med det hans förflutna. Svetten rann från hans ansikte. Med skakiga ben och kisande ögon fick han fyr på stickan. Han drog ett djupt andetag, blundade och kastade stickan mot det bensin-indränkta dasset.
Det brann bra, tänkte han när han kände hettan slå upp mot ansiktet. Inget brinner så bra som gamla synder. Han såg lågorna slå upp mot den höstfärgade skyn och kände en makalös frid, för första gången på många, många år.

Aldrig mera skulle girigheten få ha en sådan makt över honom! Han förbannade pengarna som hade förvillat honom så länge och gladdes åt att de nu var uppbrända.

Aldrig mera, tänkte han bestämt när han gick över gräsmattan mot huset. ”Länge leve fattigdomen", utropade han högljutt när kom på framsidan. Mer och mer, för varje steg, kände han hur sjukdomen släppte sitt grepp om honom, liksom rann ut ur honom.

Nu skulle pappa ha varit stolt över honom, ja mamma också, tänkte han när han gick uppför trappen i huset för att ta fram sin kära gamla fiol. Han skulle spela nåt för dem. Nånting riktigt vackert, nu när han återfått sitt förstånd om vad som var värt nåt i livet. Vad är livet värt utan några vänner att glädjas åt tillsammans med. 

Tror förbanne mig att jag ska gräva upp ett litet land i morgon så jag kan sätta lite potatis och morötter, tänkte han när han tog fram den dammiga fiolen.




Prosa (Kortnovell) av Mats VIP
Läst 155 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-04-24 06:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats
Mats VIP