Jag vet vad som kommer, när jag väl lagt huvudet mot kudden. Varje natt blir det landskapsskaffning i mina ögons pulserande hus. Man möts av en allbekant färdväg mellan dröm och vaka mitt på förnatten i en snöhöljd park med oskottade gångar eller på våren i gyttjeblandad förna. Det gråvita avbalanserade töcknet är en mer än villig värd att uppsluka både mig och pappa, då man hastigt skall famla nollpunkt på sin begreppsuppfattning och låta ens fantasi bära världen på sina skuggor, innan skapandet bär av. Min inre befolkning kan ses som ljudande munart, som får en ny upphöjdhet likt en vilsen själ som byter färdriktning från ett främlingskap till ett annat under strandvaskarnas ödsliga rop, som formar en varde, så allt annat plötsligt mister sin betydelse.
Min nödtorft tycks alltid vara förknippad med att en jättelik gångbro ruvar över en skenbart evigt svartfärgad kanal. Det är också kutym att pimpelfiskare satt sig på sina ränslar på den smala sandbarriären nedanför bron vid strömfårans lopp.
Allt detta är förstås föga lämpliga sysselsättningar för en blivande mentalsjuksköterska, men då jag väl sluntit med i utvecklingen tycks jag sakna dem så mycket att jag är hjälplöst utlämnad till dem.
Far ansåg sig själv alltid befinna sig på resa genom livet krampaktigt beväpnad med sina konstverk såväl språkliga som måleriska som skydd mot den utanförliggande tillvaron. Det gällde bara att han hade sinnesstyrka nog att svekfullt överge verken, när alla andra för länge sedan ansett dem färdiga.
Man befinner sig således i ett högst privat utomvarda och man har gjort allt för att skifta värld. Medan jag väntar in resultatet brukar jag studera min fars ständigt växlande ansiktsmask, som härdas i det som precis behövdes för att orka leva i yttervärlden. När det gällde det som det var bruk för i innevärlden fick man besinna sig till dess att det kom.
Fars anlete har kommit så långt in i skapandeprocessen, att det alltmer börjar fyllas av en ond skaffning från skapardemonerna, sedan han tillfälligt sagt farväl till den värld, som skapar de bekanta anletsdragen. När förhandennärvaron är som starkast börjar ansiktet bli alltmer anfrätt som om han levde i en annan tidsperiod. Man upplever i detta ögonblick så väl födelsens puls vid handlaget som dödens obevekliga famntag om honom själv.
Far betraktade efter en tid sin förmåga alltmer som en sjukdom och då han såg mig börja ljuda för skapelseprocess i mitt inre, innan jag ens lärt mig tala, såg han på mor med en skön blandning av stolthet och vemod.
Hur man sedermera upplever verkligheten blir alltmer labilt och det förefaller alltmer som om en helt annan värld passerar linjärt rakt igenom min och för in nya främmande röster som om det vore en oundviklig del av mig. Mitt inre tycks aldrig lära sig fördra min nya roll från den nytra verkligheten.
För att göra slut på min uppgivenhet ger jag mig in i färgfält, som jag tidigare aldrig lärde mig att behärska. Då blir det nästan ogörligt att samtidigt leva med rösterna från min egen värld, vars brusande blir allt mer outhärdligt och det främmande som faller under färgfältens gnagande rörelseprocess, då de frotteras mot varandra.
Rösterna blir emellertid alltmer fasta och delar upp sig till två slag. Man hör rösten från ens vanligtvis sönderfallande scenario i verkligheten, så att man "med vällovlig tillfredställelse" får bege sig på "panisk flykt" från tillvaron som det heter i mina kretsar. Snart kommer en enträgen och dominant röst från färgfälten, som tar över ens förtvivlan och snart sitter fälten där som gjutna och jag känner en alltmer överskuggande uppgivenhet.
På pappas enträgna harklande förstår jag att jag gjort fel. Första försöket får inte bli alltför perfekt utan det är känslan man är ute efter. Kill your darlings!
Naturligtvis kan man alltid anklaga detta främmande fenomen som förmågan trots allt är för bristande moral, då den gör sitt allra yttersta för att underblåsa min fåfänga. Det är uppenbart att fenomenet känner mig och min formperistaltik då det låter mig speglas i en vattendroppe. Sedan viskar det också enligt min fason att sedan spelar det väl ingen roll efter att du gjort ett sådant konstverk om du får uppleva något mer. Denna sanning tycks visst vara en del av mig. För den vet att jag vet att jag bara behöver sättas framför en fond. Resten tycks det undermedvetna ta fatt i. Som på beställning kommer den frågan som fick mig att skälva till i min barndom. Hur skall jag få stanna kvar i denna värld och slippa att uppslukas av världen utanför vars kritiska invånare alltid rycker sönder den konst jag med stor möda byggt upp. Men samtidigt upplevde jag vid detta tillfälle att jag hade styrkor nog att min egen värld kunde avsöndra sig från verkligheten för första gången i mitt liv.
Vindens styrka fördjupade novemberdagens tröstlöshet för vi resande i tillvaron och efter att skapandet är förliden, var det dags för far att öppna konversationen med sin vanliga humor.
– Det är kallt och förbannat blåsigt. Kan man levandegöra det?
Jag har lärt mig att skratta lika ihåligt som han bara för att han skulle sluta in mig i ett medhavt täcke, medan vi slant ned på den i hast avskottade bänken och fortsätter med att syfta ned mot gångbrons utfall mot en mörk vägkrök och ett järnvägsspår, vars överväxande växter knappt kunde döljas under blötsnön. Långt borta i fjärran syntes ett kyrktorn bakom en mur av avlövade träd.
– Du förstår vad vi kommer att göra flickan min, sade han bara för att inte konversationen skulle dö ut, sedan han tänt pipan och jämnade av tobaken med hjälp av en tändsticksask.
Jag nickade och lutade mig mot hans axel, medan jag nästan omedvetet satt och fördjupade eller tunnade av färgen i det koboltblåa eller indigofärgade landskapet och lade färglager på färglager för att skärpa konturerna över fiskarna eller bron och förberedde mig successivt att avsluta sejouren, medan pappa dröjde sig kvar för att mättas av landskapets alltmer fördjupade vemod.
Gick det att skriva om eller måla upp ett kallt och blåsigt landskap i sin inre värld?
Tydligen, om man är skapt som vi.