Det kryllar av känslor som både retar å sticker i mitt världshav. Vilken snackis ett hav av känslor, där det är oändliga omrörande kluckar mot kajen, vågor som vaggar lugnt lr reser sig flera meter mot himmelen med häftig karaktär. Varför hav ? Kanske för det kan få en att färdas iväg långt bort, spegla tillbaka, ge någon slags reflektion av en själv där, för det är så stort att ta på. Att det lurar på hemligheter och hemskheter under ytan?

Att man kan bli nostalgisk och förförd lr upprörd å sint, vi kan även finna lugnet där.

Men jag höll nästan på att utelämna stormen orkanen  ovädret som härjar fram, endast långskeppet kan färdas fram  i sånt hav och ta det med ro å lättja.