Stirrar mig blind på det blodsprängda och förtryckta liksom sviker ett uppenbart  väsen. Sänker en skuld i ett hav av torka. Biter nagelbanden i en förvillad kamp mot tidens sorgkanter, jag vill mina ord men tarvar ett stycke av det gröna och vilda. En reva fläks upp och saknaden lägger sina veck över ryggen. Jag ryggar och böjer mig som en annan oro liksom växer in i det gröna snåret. En väv av fåfänga. De ljus jag jagar vill inte min kropp som ord och slagkraftig. Jag rör mig i cirklar för att nå det grundlösa och stapplande. Andras ansikten lyser klart med sina referenser som mänskliga och hoppfulla. Själv äter jag socker ur ett hölje av plast liksom fyller kroppen med en stilla lögn om att jag fortfarande är ett möjligt ögonblick. Jag känner omfånget och lederna som tänjs ut av rörelsen.

Jag börjar springa för att fortare möta mitt öde. Brådskar mot en horisont.

Orden står kvar och följer mitt flöde som en resa bakåt . Jag känner lukten av tung parfym och hur sockret vänder och vill ut ur min kropp. 

Jag kräks mitt i språket för att sen stirra tillbaka.