Vi trodde oss känna onkel Lars. Men efter en tid förstod vi, att det gjorde vi visst inte. Vi accepterade bara valda delar av vad som berättats och därmed egentligen inte ett dugg av vad som verkligen ingick i arvet efter honom. Och följaktligen började det hända olika förunderliga ting i Lindströms nu nedlagda diversebutik några år efter hans död. Folk kom därifrån med ett lycksaligt leende på läpparna. De hade fått frid, förklarade djungeltelegrafen ovanligt kortfattat, för annars brukade då sannerligen skvallret fira högkonjunktur under varje minut i denna by, där alla hade förunderliga öron, som både kunde höra det ena och det andra av vad, som sagts och inte sagts. Men även fru Jacobsson, som sannerligen inte brukade vara annat än välinformerad för att uttrycka sig eufemistiskt och så smeden förstås, hennes ohängde brorson, stirrade bara rakt framför sig, som om de inte hört frågan eller såg man, att de fick något av panik över sig, då spörsmålet efter många om och men kom på tal. Men då bytte man prompt samtalsämne och var det någon, som inte ville ge med sig, blev stämningen direkt fientlig. Man märkte särskilt på henne, att hon måste ha varit där och fått någon sanning tilldelad sig, som inte passade henne. Och när det gällde denna fru brukade hon ha ord om sig, att hon inte brydde sig ett dyft om vad man sa om henne, men ingen skulle någonsin få skratta åt hennes självrespekt. Vissa hemligheter bör tydligen förbli, där de är, för deras avslöjande kostar tydligen mer än vad de smakar.
De, som lite mera frekvent brukade besöka denna högtidsplats, som det hette, samlades antingen i gryningen eller i skymningen framför fiket i centrum på byn och rörde sig långsamt på vägen uppför kullen och rakt igenom villaområdena bort mot affären och var oftast smyckade som till fest. Det enda jag kunde förstå, var vad de kunde få ut av att sitta och se med lysande ögon ut genom den gamla butikens skyltfönster, men om det verkligen gick till så, var det ingen, som kunde lista ut, eftersom de var konstruerade så, att man kunde se ut men inte in.
Glasmästaren för sin del förklarade, att det var något gåtfullt fullgånget med rutorna och det var onkel Lars, som hade köpt in dem från någon mystisk plats, vars namn ingen kunde påminna sig. Och rutorna passade som hand i handske utan att glasmästaren behövde justera dem det minsta och vad, som var ännu underligare, var, att rutorna satte sig genast tillrätta i fönsterramarna, som om det funnits något okänt lim och rutorna gick sedan inte att rubba.
Men så länge onkel levde, hände dock ingenting anmärkningsvärt. Kommunen hade förstås planer på att riva diversehandeln och bygga om den till bostad, men en för oss helt okänd man förgrep dem och stegade upp på bostadskontoret och helt sonika hyrde denna lokal till och med till ett rent oförsvarligt överpris på sextio år. Den okände påminde i varje fall (hos vissa till förväxling!) till utseendet om onkel Lars. Det var i varje fall samma underligt romboidiska haka med tvärt avslut, samma märkligt intensiva blå ögon, som såg rakt igenom en och den rakade hjässan välvd ungefär som ett halvklot – han hade nämligen i slutet av sitt liv fått en förunderlig hudklåda, så det var bara att raka av sig sitt kraftiga hår, så att medikamenterna kunde verka. Det gjorde de inte riktigt ändå, men gubben påstod, att man hade gjort allt, som fanns att göra. Men före köpet av rutorna hade ingen kunnat påminna sig om, att han haft det minsta bekymmer med något sådant. Men nu pratar vi mer om onkel Lars än om främlingen. Han påstod sig åtminstone vara jurist och han legitimerade sig också och betalte kontant, även om det sen visade sig, att juristförbundet i efterhand aldrig hade hört talas om honom, men kontanta pengar var ju trots allt kontanta pengar. Men Lars släktingar svor på, att det saknades just denna summa på deras gemensamma bankbok, efter att den mystiske mannen hade hyrt lokalen, men de var ju kända för sin snålhet och trätgirighet, så det var inte många, som trodde på dem. Och handelsmannen då… ja han fullföljde sitt värv… innan han också blev grå av molnen och en dag var han bara borta.
En dag flög slutligen f-n i mig och jag gick ned till fiket just som gästerna, som de kallade sig själva, skulle påbörja sin sedvanliga vandring genom byn. Jag möttes eufemistiskt uttryckt med stor misstänksamhet och jag tror aldrig, att jag träffat på en sådan undertryckt vrede. En hel del av farhågorna berodde naturligtvis på, att jag trots allt var utsocknes. En av ledarna - jag visste minsann, att de inte fick ha några - frågade mig rakt ut, varför just jag ville vara med och hävdade till och med, att jag inte kunde dölja - jag hade ju en hel del nedlagt hos journalisterna – att jag bara deltog för att skriva någon sorts nedlåtande artikel och därmed sätta en drev efter dem. Jag påstod, att i juristens hyreskontrakt – jag kom just från kommunhuset och hade precis läst det - fanns det då rakt inga bestämmelser om inträde eller några ledare eller några restriktioner överhuvudtaget. Vem som än ville fick vara med. Då vände de mig omedelbart ryggen och jag ropade efter dem, att om intet annat skulle de få höra av mig i rätten. Nu hade jag blivit intresserad på allvar och sökte mig ned till tidningen en dag, då jag visste, att de brukade ha sedvanlig nyhetstorka. Persson min gamle vän och följeslagare, var som vanligt i stöten både andligt som i bestänkt bemärkelse. Men då jag förde mitt ärende på tal, tittade han underligt på mig och sa något, som jag aldrig förut hört honom säga i hela mitt liv. Det var så sensationellt att det är värt att citera honom, även jag vet, att han läser det här.
– Nej, nej, sa han och stirrade rakt framför sig och gav mig ett panikartat ögonkast. Det där, sade han, som om han försökte skjuta ifrån sig något vederstyggligt, vågar vi oss då rakt inte på.
Och därefter gav han mig så häpnadsväckande undanflykter, att jag började bli allvarligt orolig för honom. Han, som jag kallar Persson, brukade då vara känd för att vara en sann journalist och en sådan, som han uttryckte det, kunde använda vilka metoder som helst – hans berömda fälla för landshövdingen för ett par år sen höll på att kosta honom hans jobb – bara man hade någonting viktigt att säga. Jag gick ifrån honom med en olycksbådande känsla av hjälplöshet och det hade jag aldrig känt någon gång under de snart tiotals år, som vi känt varandra. Man hade alltid lyckats komma alla vardagens problem in på livet på ett eller annat sätt. Men nu fick jag börja förhandla med en fröken Larsson, som jag ytterst ogärna ville träffa för att komma sanningen om gästerna in på livet, men vad skulle jag göra?
Jag brukar anklagas för att vara henne hundlikt undergiven. Därför kallar jag henne för Racine. I en av denne franske dramatikers pjäser är Andromake obrottsligt lojal mot sin make, vilket leder till ett tragiskt slut för henne. Skälet till att vi alls träffas, är, att vi brukar komma på rätt våglängd åtminstone, även om ingen av oss tycker om vad den andre säger.
– Vad är det för mening att prata med dig om något sådant? sa hon kyligt och betonade varje stavelse, varvid den chockartade förvåningen tycktes ha förlängt mitt ansikte med en halvmeter.
– Har alla blivit fullständigt tokiga, frågade jag ansträngt kontrollerat och berättade, vad jag upplevt hos Persson, men hon avbröt mig genast, då hon kunde förstå fortsättningen.
– Det förvånar mig inte, sa hon uppgivet. Han har faktiskt en gräns för vad han kan göra och han inser det. Nu får jag bara den tvivelaktiga uppgiften att övertyga dig också och det vet jag inte om jag vare sig orkar eller vill. Jag såg på henne på ett sätt som jag inte gärna ville ge upp annat än att jag var tvungen. Hon kämpade tydligen en intensiv kamp med sig själv och det märktes om intet annat av att hon vandrade omkring i nästan en halv timme och av ansiktsdragen kunde jag lätt utläsa, att hon faktiskt inte ville berätta det här, varför jag gjorde mig så diskret som möjligt. Efter en halv dag av fullständig tystnad – jag frågade, om jag skulle gå och till att börja med nickade hon, men sedan slog hon bort alltsammans - hade hon tydligen givit upp.

– Det avgör saken, sade hon kort. Du vet, att jag inte kan säga nej, även om jag borde. Vad vet du om de flygande Sun – Shi – mästarna?
– Den sista noten jag har läst, som någorlunda säkert handlade om dem, är mer än tvåhundra år gammal, sade jag allvarligt. De vandrade mellan olika kulturer på olika plan genom hela mänsklighetens historia men hur kan en sådan som onkel Lars ha haft någonting med dem att göra?
Och så behövde jag bara se på Racine för att förstå, att hennes far varit inblandad. Det förvånade mig inte ett dugg. Han hade minst sagt en herostratisk ryktbarhet. En gång hade han rest iväg i sin ungdom och kom inte hem förrän i trettioårsåldern och vägrade att berätta, var han varit.
Men han och onkel Lars hade varit rabiata ovänner, ty onkel brukade inte bli någon svaret skyldig precis. Men hon gav mig i stället en antydning åt ett helt annat håll än att avslöja något synnerligen osannolikt samröre. Hon ville påstå, att vissa varelser som onkel Lars och hennes far kunde göra upp affärer på andra sidan och eftersom hon är en enligt mitt tycke en synnerligen trovärdig person, även om hon snarare antyder än uttalar något bestämt om det okända. Den osannolika historien om onkel Lars besök på kommunhuset, om det nu var han, bar ju syn för sägen. Men vad hade förmått vår onkel att göra någon affär med en sådan vidrig person som hennes far. Racine tog fram ett kort och där såg jag två män sitta vid en eld, som nästan brunnit ned och där såg jag hennes far hålla sina båda händer över en man, som uppenbarligen hade så ont, att han krampade.
– Min far var också en helare och jag ger mig fan på att han lärde sig detta hos mästarna, sa hon och gav ifrån sig ett sorglöst skratt. Onkel Lars hade aldrig blivit så gammal, om det inte varit för min far.
Framför mig ser jag dessa vettlösa nätter, då jag fortfarande hade gett mig dän på att skriva en åtminstone halvt halvbiografisk historia om hennes far, för den verkliga sanningen var det då ingen, som kunde få grepp om. Men jag upplevde, att även långt efter sin död hade hennes gubbe fullständig kontroll på sina hemligheter, som naturligtvis följde honom i graven. Det var definitivt inte en man, som ångrade någonting och naturligtvis höll de, som kunde veta något, visligen tyst. Utifrån kommer ett brytande ljus troligen från förbipasserande bilar, som kretsar runt en mörk nisch och bryter sig rum likt en fackla. Det är samma pulserande beigeklädda ljus, som tecknade hennes fars konturer och som befolkade mina drömmar då för tiden och vars fantombild direkt hotade mig, om jag ville få reda på sådana oundgängliga fakta, att jag skulle kunna skriva om honom. Nu behöver jag bara teckna facklans silhuetter med händerna, så förstår hon genast, vad som hände, ty hon vet, att jag enbart får kontakt, om jag har en beledsagare. Vem det egentligen är, får jag aldrig reda på men att han eller hon finns, behöver jag då sannerligen inte tvivla på.
Men Racines far mer än en legend här på jorden. Hon ville till och med antyda, att han var en av de män som utsetts som vaktposter, som tar emot en mellan denna värld och det okända. Racine blir nämligen genast aggressiv, då hon känner av hans närvaro, ty hon hade kämpat en frenetisk kamp att stänga honom ute från hennes fortsatta liv.
– Du vet inte vem du har att göra med, sa hon varje gång han fördes på tal nu som då och hennes blick riktades upp mot solen, som ännu kämpade sig fram genom fönsterrutorna. Ännu levde vi på lånad tid men det var inte sagt, att vi hade någon morgondag.
Mitt i bruset från radion hörde jag hennes ännu fasta stämma, som fortfor:
– Sådana män som min far förhandlar man inte med, utan flyr vettlöst ifrån dem, … om man nu kan det. Rösten bröts av att någonting mycket främmande kom in i rummet och som rusade in i mig i takt med vindens rytande.
Jag vet inte hur jag kom hem den kvällen eller vad hon hade berättat, som berört mig så eller om jag sov min ångestberidna sömn med den sedvanliga marritten, då jag hörde min häxas skratt. Men det var någonting gigantiskt, som var i antågande. Den drog mig bara med ut från huset och rakt ut i den becksvarta vaknatten… Det är första gången i mitt liv jag har hört min beledsagares ljud… Han har bara funnits till handa förut… på var resa in i det okända… vad som slog mig var, att jag inte kan ha gått dessa vägar förut … men jag känner mig förunderligt hemmastadd och ändå inte… men nu hör jag som om något drogs åt sidan…
Och mitt på de öppna fälten precis mitt emellan två gigantiska solskiften står herr Larsson i all sin nästan barbariska prakt… flankerad av en stor slagskugga och tycks bära solskivan på sin rygg… Det är inte tal om utan han har vandrat på hinsidan denna värld och överlevt mer än en gång… och det är dimma i hans spetsiga skägg och hår, som avslutas med den sedvanliga piskan. Jag vågar inte se upp på hans förvridna ansikte, där elakheten formligen lyste rakt igenom ögonen… Jag hinner inte ens bli rädd, då han tar mig mellan tummen och pekfingret och fångar upp mig i sin ryggsäck…
Det här måste ha skett för länge sen… Jag svävar längs en blå lagun och dagen sluter sig kring mitt huvud precis som den gjorde… den gången, då jag föddes…Jag tror mig faktiskt ha upplevt själva födelseögonblicket… Minnena kommer visserligen fram… Det var hos Racine… Någon kallade på mig… och hon plockade fram något… som jag skar mig på… och då rusade det främmande in mig, som drog mig ut ur huset på natten… Men varför… Vem kunde någonsin tjäna något på det här…
– Pulsen ökar oroväckande, doktorn, men han befinner sig i någon sorts drömsömn.
– Jag är medveten om det, syster, men vi vet inte vad för ett gift det är frågan om… alla symtom pekar på en kraftig förgiftning.
Men jag känner mig så förunderligt lugn… Jag vill ju inte återvända… Visst ser jag dem böja sig oroade över min kropp… Men varför skulle jag vilja landa i denna olidliga smärta… Men jag tycks inte ha något val… Vad var det, som fick den gigantiska varelsen att lämna mig… Jo, jag kom till en sorts port… Facklan bländade mig så kraftigt och ljudbangarna från hans steg… så hade jag kunnat säga de förlösande orden, att han tvingats försvinna från min värld för alltid… vad var det för Ord… Herre Gud, min tunga är fullständigt förlamad… jag minns dem inte… det är inte meningen, att jag, Enn skall återvända någonstans!!…
– Han vaknar, doktorn.
– Hur kan han göra det? Han har ju varit i detta tillstånd i hela tre månader.
Jag förnimmer, att jag rullas ut till en sorts mottagning och där sitter Racine. Hon har gråtit, det syns på henne. Plötsligt förstår jag, att hon har fått offra mig för att hennes far inte skall komma tillbaka och skada henne. Då hon fått syn på mig, börjar hon gallskrika. Jag hör mig själv tala rosslande och okontrollerat först lismande och därefter övergående i ett spefullt skratt. Samtidigt hör jag min beledsagare komma tillbaka i ett moln av rök och sliter en sorts mask från mitt ansikte och jag hör en förvånad röst försvinna i ett våldsamt crescendo. Den blodiga masken, som har osvikliga likheter med mig, vrålar fortsatta förbannelser, så länge den ännu kan, innan den kastas upp i hans ryggsäck och borta är han…
– Vad är det som hänt, frågar sjuksystern. Det hördes som en jordbävning…
Och så ser hon en blodig mask och en hel massa annat bråte, som jag inte vet, var det kommer ifrån. Jag förstår, att vi har mycket att förklara…
– Kan ni inte inse, sa psykiatern tålmodigt, att ni berättat samma historia hur många gånger som helst och att det är bara en del av er sjukdom och att ni faktiskt har en dotter, som sitter där ute och väntar på er. Ni borde vara tacksam över att hon överhuvudtaget vill ha med er att göra.
Och så tar han fram hela min brottskatalog över de övergrepp jag under rusets inverkan skulle ha gjort mig skyldig till mot henne och hela min sjukdomshistoria men det är till ingen nytta. Jag bryr mig inte ens om att tala om att det är därför jag är Enn, som hon väntar på mig, även om han har tillbringat nästan tjugo månader med att övertyga mig om motsatsen. Och enligt dem skulle visst hela historien om onkel Lars bara vara en skröna…