Skuggvandrare


En livstjuv, som finns därute i sanningens bakgårdar sedan några månader, studerar dig intensivt, Rolf.
När han ska slå till, tillhör han den döda tomhetens sanning.
På något sätt försvinner ungefär samtidigt ditt gamla medvetande tyst ur ditt liv. Det uppfattar du enbart som om kall brandrök stryker förbi ditt ansikte.
Det mesta av ditt gamla liv har emellertid redan passerat genom livstjuvens medvetande och ut över nejden ett par minuter tidigare.
Han stegar slutligen ut i tystnaden och efterlämnar intet.
Du befinner dig alltså redan i kylan, när vinden ger ifrån sig ett ödsligt klockliknande ljud, som drar eko över kiselstenarna längs stranden, dit enbart de, som redan är vilse i tillvaron, kan komma till.
När den nya världen står i begrepp att ta över kommer ett silkeslent mörker över dig. Du får aldrig veta att tidens tunga hand har fallit över dig. Kanske lika bra det. Du har däremot redan varit medveten om, att något sådant skulle ske förr eller senare. Kvar har du ditt namn men varken någon beständig karaktär eller historia.
Men mörkret befolkas lika plötsligt med tassande steg. Att du kommer att bli medberoende med dessa människor kan du inte ens i din vildaste fantasi föreställa dig. Till din oförställbara förvåning har de åtskilligt gemensamt med dig.
Men det blir tydligt först då farfar kommer in i bilden. Vem han var eller varför han kallades så intresserar föga men att han var alldeles för alldaglig för att kunna beskrivas fascinerar vem som helst. Han var varken lång eller kort, gammal eller ung. Men han hade förmågor, som gjorde, att han blev biktfader till vem det än varda månde och utan att de begrep hur det hade gått till.
Hans första replik gjorde att din ryggmärg frotterades av den isande kylan i din nya livssituation. Han konstaterade som den naturligaste sak i världen att det från och med nu aldrig skulle bli morgon, där vi var. Med vi avsåg han tydligen både sig själv och de nytillkomna. Snart vart du också delaktig i ett vi. Samtidigt tog han åter bort den fattbara världen ifrån dig men nu skedde det stilla och lugnt, som om du aldrig saknat den.
Strax efteråt hörde du de nytillkomnas tal som du kände en stark igenkänning med. De behövde bara säga en replik så kunde du fylla i resten.
Det som var ett vi befann oss således på verklighetens bakkant. Varje dag brukade det som var ett vi kunna se ut i skymningen på en tunnel, där vi var övertygade om att den lövtunna hinna mellan det som är och där intet kunde finnas till måste finnas. Tillvaron ställde helt enkelt fram sin overklighet i form av ett falskt nadir, som fick bli vår dag, så länge som varat anar oss såsom en förpostfäktning för att kunna ”hjälpa oss på traven”. Därmed öppnas vår värld för en berättare, som kan fylla upp tonrummet mellan vår och andras verklighet lite bättre än vanligt.
Sedan en tid tillbaka fyller jag Ulf upp den rollen ensam.
Undras ibland om vi kunde ha blivit något eller om vi tillhörde den kategori som inte alls hade i tillvaron att göra. Vi kunde i alla fall inte vara säkra på att verkligheten bjöd in oss, när det skulle ha varit dags. Åtminstone kunde varken du eller jag, Rolf påminna oss om, att vi skulle ha blivit något.
Vid varje sådan utmaning blir alla människor både barn och vuxen på samma gång. Men det, som skulle ha gett dig anseende, var verkligheten synnerligen sparsam att ge dig. Därför blev du oftast handlingsförlamad.
Eftersom du inte längre hade någon hållbar historia, kunde man bara dra vissa slutsatser av de fladdrande projektorbilder, som uppkom, då du försökte berätta om ditt tidigare liv. Tydligen var det oundvikligt att du skulle träffa så kallade vänner på vägen som, när de väl hade utnyttjat dig tillräckligt och trodde sig klara sig utan dig, skändade de dig.
Visst bjöd sådana kamrater gärna på sitt följe åtminstone den del, där kamraterna bidragit till, att den andliga misären tycktes skrika ur följets ögon.
Men när det var som svartast, fanns det alltid en räddningsmekanik. Längst ned i botten kom du aldrig. Slutligen förbarmade sig ödet över dig och stängde butiken. Dina så kallade vänner flyttade eller hördes aldrig av något mera.
En dag kom farfar helt enkelt inte tillbaka. Vi väntade fram till kvällningen men slutligen förstod vi att vi måste ta oss ut och klara oss på egen hand. Som övergivna björnungar försökte vi leta reda på dagen, som vi hade saknat allihop. Det var tidig ögonöppning men vi kunde inte uppleva solen, molnen och vinden och värden som normala människor utan att de smakade nådebröd. Förberedelsen verkade oändlig, eftersom de var värden vi nästan glömt bort. Slutligen lyckades det oss att ta sönder låsen. Men nästan samtidigt upptäckte vi att vi hade odlat fördomar, medan vi befann oss i mörkret vid väga ände. Vi hade lärt oss att inte fråga efter något annat, varför vi var träaktigt oförstående över normala människors berusning över våren Samtidigt får jag den hemska känslan, som inte kan slås bort. Det var kanske inte alls meningen, att vi skulle vara på denna plats. Vi kunde inte komma fram till annat än att vi hamnat i ett inhägnat område, som luktade märkligt men till att börja med frågade vi inte efter det men efter ett par dagar kände vi oss så utmattade, att vi enbart kunde sitta ned. Troligen tar vi oss ut ur det här också och en dag sitter vi och skrattar åt det här…
– Doktorn. De måste ha gått en förfärlig död till mötes men ändå verkar de så avkopplade för att inte säga lyckliga
– Ja frågan är hur de kom sig att de befann sig där överhuvudtaget. De måste ha kommit inifrån tunneln som står förbindelse med gasen. Vad de har tänkt kan vi nog aldrig ta reda på. En av dem hade en del anteckningar i byxfickan men den tycks regnet ha förstört.
– Men den nya tekniken kan väl göra anteckningarna läsbara? Jag undrar om de upplevt något strax före döden eller ännu bättre sedan någon varit i dödsriket och vänt. Doktorn vet att jag är väldigt intresserad av sådana saker…