Gör allt för att försvinna
För att tysta dina ord
Förlorat förmågan att andas
Likt ett makroobjektiv på avstånd
ser jag dig i dålig skärpa
Ett hånleende utan auroa,
men det viktigaste
i min verklighet.
Min kropp är förlamad
men i konstant rörelse.
Rösterna i blir högre likt
sopran i falsk C-mollskala.
Knytnäveslag mot huvudet,
försök till att tysta dina ord,
bedövad.
Rädda mig, jag ber dig.
RÄDDA MIG.
Likt ett regn i november droppar
din saliv på min hud.
Ditt skratt bildar eko som
sången ut i tomma intet
på en folktom musikfestival.
Jag kan inte andas.
Men det kan du.
Jag försvinner.
Men du finns kvar.
Du är min enda
verklighet, min värld.
Sanningen.