JagJag har varit bipolärt manisk i nästan ett halvår. Det är i slutet av juli 1986, och jag är 21 år gammal. Jag cyklar ner till sjukhuset och går omkring i korridorer som håller på att rustas. Jag är uppe i hypervarv och sover djupt trots att jag är vaken och går omkring här i korridorerna. Det luktar färg. Jag talar om detta för en vän, Ragnar heter han idag. Han blir förbannad på mig, tycker att jag har börjat balla ur fullständigt. Det har jag ju. Jag är inte medveten om att jag är bipolär, och posttraumatiserad så det sjunger om det. Jag har sovit sen 1976 i maj, då min pappa tog livet av sig. Allt som hänt under den krisen och fram till idag är en dröm. Andra halvan av denna sommar 1986 så är jag ensam. Cyklar omkring i ett gränspsykotiskt/maniskt och flummigt tillstånd. Jag har inte en susning om att den väg jag går just nu leder till avgrunden, och då menar jag avgrunden. Avgrunden. Jag och en vän, Anders, åker ner till min brorsas torp utanför Askersund. Jag är euforisk. Och väldigt självcentrerad, som alla aktivt bipolära är. Jag liftar till Öland. Min mani når förr ej nådda nivåer. Cyklar i en extas upp till Böda. Hälsar på min moster Elsa och hennes familj i Mariannelund på hemvägen. Jag är hög och gränspsykosen ökar i styrka. Hemma i Oxhagen så väntar mig ingen och ingenting. Det enda jag har är mitt alltmer urballade psykiska tillstånd. Min första diktsamling som jag skrev under våren kommer från tryckeriet. Jag åker till folkhögskolan Biskops-Arnö utanför Enköping. Jag börjar må dåligt i samband med en fest och följande extrema bakfylla. Jag visste inte då att min bipolaritet inklusive gränspsykos triggas igång utav alkohol. Jag tar min flykt hem till Örebro. Mina pengar börjar ta slut, och jag vet inte hur jag ska lösa det. Detta skapar en väldig ångest. Jag läser om Baader-Meinhofligan i en kvällstidning och dras med i det fullständigt kompromisslösa upproret. Jag bestämmer mig för att ta livet av mig, men det blir inget av det, jag vågar inte eller vet inte vilken metod som är bäst. En lärare till mig på våren, Gunnar, kör mig till folkhögskolan. En kille i min klass, Gabriel, mår också riktigt dåligt psykiskt. Vi triggar varandra väldigt negativt. Jag gör ett försök i alla fall att börja studera trots att jag är i hög grad gränspsykotisk. En dag när jag är ute i naturen och strosar så imploderar mitt psyke totalt. Det är svårt att beskriva hur det känns att bli riktigt psykotisk. Det var en extrem upplevelse, för jag visste helt plötsligt inte alls vem jag var. Bara tomt och blankt inombords. Och ingen att vända mig till. Fasansfullt. Varje minut en pina. Försökte förklara för folk där på skolan hur jag mådde, men det var ingen som förstod. Jag mådde så djävulskt dåligt, och så denna skräck, hur ska jag kunna ta mig ur detta? Total ensamhet. Mitt mer eller mindre dåliga psykiska mående under 10 år, tog slutligen ut sin rätt. Jag gick under till sist. Jag ville bara skrika rakt ut. Psykosen gör att medvetandet flyter fritt i ett kaos. Det gick inte att tänka en klar konstruktiv tankegång. Det var svart, svartare än svart. Jag kunde inte stanna på skolan utan jag åkte hem till Örebro där jag hade sagt upp min lägenhet, som skulle tömmas och städas. Bodde hos min syster Marita. Det var inte möjligt för mig att föra en förnuftig och logisk dialog med någon. Jag var i helvetet. Jag var jaglös, allt var ett snurrande ångestfyllt kaos. Till sist en dag så åkte jag ned till akutpsyk, där jag blev inlagd. Men det stället skrämde mig så dagen efter så spelade jag, så gott det gick, friskare än vad jag var. Jag fick diagnosen borderline, men det kan inte ha stämt med tanke på vad jag har läst om psykoser. Jag var schizofrent psykotisk. Jag var helt borta och utslagen, och varje dag var en fasansfull mardröm. Varje timme. Min farbror Rolf ordnade en liten etta åt mig centralt. Där började jag må ännu sämre och stoppade i mig en massa antidepressiva tabletter i ett försök till suicid. Det ledde bara till magpumpning och vistelse på psyket i några dagar. En kvinnlig skötare gav mig en utskällning för mitt suicidförsök. Jävla idiot!
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 141 gånger Publicerad 2019-05-08 19:32 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |