Det är mörkt och tungt, som om jag gick ensam genom natten och bar hela världen på mina axlar. Jag känner frustrationen och rädslan som vibrerar genom hela min kropp. I min oro gapar en tomhet som är helt utan kontroll. Min själ har ett hål där tankar virvlar runt och gräver djupa spår inom mig. Mitt hjärta skriker ut sin smärta i ett krampande läte men jag hör bara mitt egna eko. Ångesten jag så länge bärt på omfamnar mig som ett stort svart moln. Jag behöver något som kan böja upp min veke och tända livets låga igen. Jag har gett upp, accepterat och blottat min strupe. Jag orkar inte längre hålla upp min fasad, den som egentligen flagnat för längesen. Jag räcker ut min hand och ber om hjälp. Jag vill skrapa bort det gamla och på med det nya. Håll ut kära du, andas stilla och lugnt. Där bakom hörnet är det ljust och där är ditt paradis.