Mina bröders tröst
vår urmoders gåva
bland lager av myter
som sova fick i hennes famn.


Björntagen blev jag i moderlivet
ur mitt minne driver sagan
livets byggsten snurrar spiralformad,
därur föll jag från detta trassel.
Föddes när det skulle fred
i världen förbli mellan könen
kanske det kunde tänkas.


Fasansfulla minnen när bomber föll
stök min kropp kramad med moders fasa
och faderns skräckfyllda ögon
födda ur samma ursprungs ägg
denna förbannelsens lyckodag.

Ursuliner gav även till urmodern
ett minne av det onda ögat.

Gott det var väl att fostrats så,
att naturens konst bland fingrar
små, ett frö kunde förmedlas ändå
till framtida släktens gagn.

Född som man, min byggsten
förblir alltid låst i min kropp.

Kloriven rygg gav ingen framtid då, den gången
när min urmoders namne klokramades hårt.

Detta förblev endast ett kattdjurs lek med lust.

Riven rygg skrämde ej kvinnan
som med vidöppna ögon
såg himmelens natt, upplyst
endast med ljus från Ursus den lille.


© Bosse 10 maj 2019.