Gulsparven och bofinken, lönnens alla löv, de gula maskrosorna och så vitsippan. Om en tid äppelträdets blom där nere vid grodyngelgölen och den mjukblommande rönnen med dess doft av kakor och drömmar och lukt av piss och minnen av mjuka kvinnobröst i händerna. Aspen sedan helt och fullt utväxt, de bedövande liljekonvaljerna och de sövande syrenerna och till sist gullvivan under sin gran. Efteråt är det lugnt ett tag innan svalorna, tornseglarna och slutligen klövern landat. Då är sommaren framdukad: med klövern, den riktiga klövern, den vita, med minnen i sig av hagar och orv, och det är bara att få finnas i den, sommaren. Ända fram tills ljungen blommar och lingonen lyser och sommarbarnen föds eller redan blivit feta och börjat skratta.

Mina vänner, när sedan allt är över, som ett ungefärligt lallande med citronskal i handen eller med cancerdomen som en bila över snabbt avtärda organ och ett urgröpt skelett; när man ligger där slagrörd och halvsides förlamad med slang ur pitten och afatisk; tryck då snälla mot öronen dit ett par lurar med gökens golande, bofinkens sång om hässjor med feta surrande flugor intill solvarma diken och halvt förfallna lador och droppande åror som lyfts upp på ekors kant i vila och det getbräkande ljudet ifrån enkelbeckasinens stjärtfjädrar. Pudra min näsa med salvia och kardemumma, skvattram och hjortronblom och ni behöver inte vara överdrivet ömsinta och när jag bits eller osnyggat mig kallar ni bara på sköterskan. När jag avlidit låter ni allt bero.

*