Den förfärligt hemska känslan av att vara ensam i världen. Att inte ha någon. Vakna på förmiddagen inuti ett svart hål. Vandra som en sömngångare till kaffetermosen som bjuder på ett högst mediokert kaffe. Blask. Änglapink. Lank. Vad göra av dagen? Skriva funkar inte. Kan inte koncentrera mig på en bok. Hittar aldrig några tillräckligt intressanta böcker. Borde skriva en jävligt intressant bok själv. Borde och vill satsa mer på att vara en munk. Nästan allt på TV är skit. Dagstidningarna är outhärdliga. Molnen far över himlarna som förunderliga, föränderliga konstverk. Undrar hur många slag mitt hjärta ska pumpa innan det sista slaget. Tänk att man bara ska försvinna från jordens yta en dag. Jag är så himla nyfiken på vad som ska hända efter döden. Fantastiskt. Det hjälper föga att vara förbannad på att man sitter inlåst på rättspsyket. Jag förbannar all ondska som härjar i världen. Jag förbannar de andliga onda mörkerkrafterna som liksom smyger på mig bakifrån och kortsluter min hjärna, stänger av min själ, söver mig till en zombie, förvandlar mig till ingen.
Jag håller mig nära Gud, som laddar mig med sin perfekta kärlek och visdom. Vem kan göra mig illa när jag är bäste vän med Gud? Vad är det som är så himla viktigt med hockey-VM? Allsvenskan i fotboll? Vem i grunden bryr sig? Pseudohändelser. Nä jag ska satsa mer på att leva ett heligt munkliv. Meditera, be, kontemplera, läsa och skriva. Se några väldigt bra filmer ibland. Jag fyllde år förra söndagen, och här i veckan så var Ahmo min förra läkare på avdelningen. Han grattade mig och sträckte ut sin hand vilken jag tog. Såna människor gillar jag, sån vill jag vara själv.
Ett vandrande varmt glädjande ljus. Sån vill och tänker jag vara resten av mitt liv. Allt annat är ointressant. Jag är kommen till det här livet för att vara inspirerad, inte deprimerad. Jag älskar det kreativa tillståndet. Varför har jag varit så trött och deprimerad idag? Man blir det av att bo på en sån här avdelning. Det kan vara drömmar som jag glömmer, men vars känslor stannar kvar i psyke och kropp. 
I förmiddags så hamnade jag och fastnade i ett slags mitt emellan-tillstånd, jag var inte vaken och jag sov inte. Jävligt obehagligt. Åkte till Karslund med Sabri, min stödperson, och fikade och promenerade. Det hjälpte mig ur det där tillståndet hyfsat. Jag kände mig i alla fall mindre sinnesrubbad. Det händer att jag känner starkt för att dricka mig berusad, och springa skrikande genom Varbergaskogen. Men det är bara att glömma för då blir jag aldrig utsläppt härifrån. Men vad fint det skulle smaka med en liten flaska Famous grouse. Och någon bra musik i öronen. Det ska jag göra den dagen jag blir utskriven från rättspsykiatrin. Sitta på stora stenen i Varbergaskogen och göra upp nya planer för framtiden, men mest bara vara här och nu och njuta av min frihet, skogen och musiken. Whiskeyn. Om ett par år kanske. Men jag tänker vara försiktig med alkohol, som inte går så bra ihop med min bipolaritet och viss medicin. Jag känner en klar klaustrofobi i dessa lokaler då och då. Det är fan inte ett normalt liv jag lever här. Men jag försöker vända det till att det är en intressant utmaning att härda ut. Människan är en väldigt anpassningsbar varelse. Jag sitter inte på något stenåldersfängelse i Somalia. Jag får bra mat, har TV och dator med internet. Personal att prata med om det krisar mer eller mindre, eller bara prata om vädret. Jag får inte piskrapp och andra straff. Vi i Sverige fattar inte hur skyddat och tryggt vi lever, i jämförelse med stora delar av världen. Inga naturkatastrofer. Sociala skyddsnät. Är det konstigt att så många människor invandrar hit? Gå och lägg er sverigedemokrater. Jimmie Åkesson är bakom den putsade fasaden en väldigt aggressiv 17-åring. En otäck typ som har 19% av svenskarnas röster. Snuskigt. Vad är det som är mest destruktivt med det liv jag lever här? Ensamheten, att inte ha någon äkta, djup och meningsfull kontakt med någon annan människa. Eller ha det för lite. Brist. Det skapar spänningar och stress. Hoppas att jag får börja gå hos min gamle psykiatriske fysioterapeut Lars-Åke Hägglund. Han kommer hit för ett första samtal nästa vecka. Jag gillar honom, han är både personligt öppen, professionell och erfaren. Jag är bra på att tala och förklara när jag talar med någon som har öppna öron, ögon och som förstår.