Jag är del
av något framvällande
som alltid finner sin väg,
som vårvatten genom snårskog
finner sin väg
runt fallna björkar,
gamla mossöverväxta stubbar
och istidsblock,
när bäckfårorna inte räcker till
i snösmältningen
Min individualitet
är nys
Vari ligger den evolutionära nyttan
i självmedvetandet?
Är den bara ett sidospår bland många,
som fått alltför stort betydelse,
dvs. illusionär betydelse?
Den ställer iallafall till det ordentligt
för den som tror han finns på det sättet
Den som studerat Hinayana och Mahayana
känner ändå till Pratityasamutpada;
”dependent arising”
Men går det att vara nöjd
med evolutionär pågång;
att allt pågår, vi pågår?
Kan tecken tolkas
i framvället tid och varelse?
Kan något oväntat uttydas,
något rafsas ner i anteckningsboken,
innan tanken flyr?
Det finns skogar,
det finns utbredda förorter
med sjuvåningsproblem
och pistolskott i marknivå
Hackspettarna smattrar in våren
i Niemisel
Katter går in och ut
efter behag
Jag känner en katt
som bara litar på två
människor,
men helt och fullt
Det är rörande
Kattens päls
smeker insidan av mina händer;
handflatorna vederfars len kattpäls;
it's a win-win situation
fylld av tillit
Jag ligger till mig
Jag ligger från mig
Jag ligger om mig
Jag ligger kring mig
Här blir inga barn gjorda,
men heller inga krig förda
För övrigt anser jag
att Vitåskolan måste räddas