Det har gått en tid sedan du gick bort. Jag kan fortfarande inte drömma om dig. Det betyder väl att jag inte har accepterat din död. Och varför skulle jag göra det! Den var inte naturlig. Ingen ska behöva dö av en sjukhusbakterie. Den var inte rättvis. Den var alldeles för tidigt. Mitt i livet. Det förstår jag nu, när jag är ungefär i det ålder du dog.

Det finns en del minnen som jag har om dig. Lite svårt att plocka fram dem bara. Dem finns där, men är säker gömt bakom allt annat skräp. Saker som inte ha någon betydelse. Dem är en stötdämpare, som dämpar min smärta och sorg. Saker som ockuperar mitt minne. Fyller den med andra känslor än sorg. Skyddet mot kollaps. Total försvinnande.

Jag kommer ihåg tre saker av dig.

Så länge jag kommer ihåg har du ritat hus till alla möjliga människor. Du satt många kvällar och helger i ditt arbetsrum. Jag beundrade din talang. Jag vill också bli en arkitekt. Jag började redan som liten att rita och teckna. Jag satt timmar och ville bli lika duktig som du. Vet inte än om det blev så eller om jag bara är en medioker wanna be.

Jag kommer ihåg dina båtbyggen. Du älskade att arbeta med träd. Utformade den. Böjde den som du ville. Jag fick hjälpa till. Det var kanske inte det roligaste i den åldern, men jag lärde mig mycket. Blev duktig att arbeta med träd. Men inte lika bra som du. Det blev många båtar. Och vi alla hade mycket nöje av dem. Och du var en riktig och erfaren kapten. Du satt på din plats och styrde båten.

Jag kommer ihåg din rättvisa. Det var mycket viktig för dig. Allting skulle göras rätt. Alla skulle behandlas samma sätt. Alla hade sina rättigheter, men också skyldigheter. Jag vet att många uppskattade din rättvisa. Det gjorde jag med. Inte lätt att tillämpa det i sitt eget liv, men jag försöker göra mitt bästa. Det egenskap har guidat mig hitintills. Och kommer att göra det under resten av mitt liv.

Men dina alla sysslor höll dig ifrån mig. Joo. Du gjorde mycket för att vi skulle få det bättre, men jag saknade dig. Saknade att kunna göra roliga saker med dig. Inget stort. Bara vara. Kanske sitta i en sten och tälja. Prata om livet. Prata hur jag verkligen mådde. Hur jag blev mobbad dag in och dag ut. Hur jag mådde piss. Hur jag var ensam. Men det blev aldrig så. Vi fick inte vår stund. Och nu får jag hantera alla mina bekymmer själv.

Sista gången vi träffades var du osäker, hur du skulle köra till hamnen från mig. Ditt minne funkade inte riktigt bra. Jag ville göra någonting för dig. Det blev en resa till hamnen. Jag ville visa dig hur du ska köra. Och du blev så glad av det. Det blev jag med.

Efter din operation pratades vi vid. Du skulle hem nästa dag. Det blev inte så. När jag ringde till sjukhuset, berättade läkaren att du hade gått bort. Det var så orealistiskt. Det fanns ingen logik. Du skulle ju hem. Men livet är inte rättvis. Den kastar oss utan att vi har möjlighet att påverka den så mycket själv. Och jag fick göra det svåraste uppgiften av alla. Berätta till min mor att du hade gått bort. Det glömmer jag aldrig. Jag vet att jag hade valmöjlighet. Antingen läkaren skulle göra det eller jag. Jag valde mig själv. Det kändes rätt. Men det gjorde så ont. Men jag fick det gjort.

Bara jag kunde se dig i min dröm. Att känna igen hur det är att göra saker med dig. Uppleva det känslan igen. Nu när jag är äldre förstå jag bättre vad du gjorde och varför. Men det kräver att jag skulle godta din död. Att jag skulle acceptera den. Det gör jag inte. Så jag har ett dilemma. Löser jag den eller inte kommer enbart tiden visa.
Men minner av dig vill jag ha tillbaka. Dem betyder mycket till mig. Kanske dem kommer till ytan en vacker dag. Det hoppas jag.

Men en sak vet jag. Jag får aldrig tillbaka möjligheten att tälja med dig eller prata om dem jobbiga sakerna med dig. Den möjligheten togs bort från mig. Nu finns det bara jag och mina drömmar. Men var är drömmarna? Utan drömmar finns enbart saknad. Och det vill jag inte ha. Jag vill ha drömmarna.