Jag har en konstig känsla idag. En känsla som har etsad sig i min hjärna, för den återkommer lite då och då. En känsla som får mig att känna panik, lite rädd och rätt så ledsen. Att vara i en situationen som inte går att backa ur. Inte längre.

Jag är som en fjäder som flyger genom luften. Inte enbart flyger, utan faller ner samtidigt. Lite i taget, men tillslut kommer jag att kraschlanda. Det kommer jag inte kunna undvika. Men jag vet inte om den kommer att hända idag, imorgon eller nästa år. Kanske det tar ännu längre. Vem vet.

Att flyga genom luften ger en fantastisk frihetskänsla. Flyga runt. Virvla runt. Dyka ner. Och lyfta upp. Att kunna göra vad jag vill. Allting är möjligt. Ingenting kan stoppa mig. Jag känner mig stark. Stark som vilken superhjälte som helst.

Men idag känner jag som att jag dyker ner i allt snabbare takt. Och jag orkar inte göra någonting för att vända det. Jag kan bara titta mot marken. Titta hur den närmar sig fortare än någonsin. Den finns där. Och den har alltid varit där. Kommer jag krascha idag eller kommer jag igen klara dagen? Det får vi se. Jag vet inte.

Enda jag vet är att jag vill blunda och sova en liten stund till. Och då kanske ser allting annorlunda ut. Jag fortsätter att önska det varje fall. Det är ända jag kan. För vad jag än gör, fortsätter jag att falla.