1967. De vuxnas godtyckliga förställning och svek. Sån här ska du vara barn, för att vi ska acceptera och älska dig. Annars så ska vi straffa dig med vår kyliga och likgiltiga tystnad. Flickan Renee, 14 år, som är i en djup psykisk kris, rättar sig efter de vuxna förebilderna. Hon vill vara en kopia av sina föräldrar som nästan alltid har vetat bäst om allting. Flickan är beredd på att göra våld på sig själv, för hon vill vara stark. Så nu sväljer vi ned den outhärdliga sorgen och vreden, för livet måste gå vidare. Flickan är mitt i sitt livs värsta trauma, men är sprallig och skämtar, och erbjuder sitt stöd och sin hjälp till alla i familjen, sina kompisar och kamrater. Storebrorsan Stefan, 6 år, är död. Hur mycket jag än gråter och skriker ursinnigt så kan jag inte göra honom levande. Han är död. Död. Och begraven. Nu måste vi i familjen gå vidare och vända blad i livet. Det jävla livet. Jag önskar att jag vore död, känner och tänker flickan. Men nu måste jag vara stark som mamma, pappa och syskonen är. Gråta gör ju bara småungar, jag är ju för Guds skull 14 år gammal. Jag är nästan vuxen. Pappa käkar lugnande blandat med sprit. Mamma har slutat att gallskrika. Det är knäpp tyst vid matbordet, vi får inte prata om Stefan vår döde bror. Alla fotografier på honom är undanstoppade. Nu börjar det nya livet. Det nya. Livet. Brorsan Stefan skulle inte vilja att vi mår dåligt på grund av att han är död. Vi mår bra nu i familjen. Det är Guds vilja att vi ska må bra. Och det var Guds vilja att Stefan fick komma hem. Bättre och bättre dag för dag, ja det blir bättre och bättre dag för dag! Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, sudda sudda sudda sudda bort din sura min. Munnen har du fått för du ska skratta, så sudda sudda bort din sura min! På begravningskaffet så skojar och skämtar ett par av syskonen med varandra. Alla gästerna ler mot varandra och någon drar vitsar. God och glad ska människan va! HA HA HA HA!!... Brorsan Sten, 12 år, har hittat pappas spritförråd och dricker sig lagom och fint salongsberusad. Han har också börjat att sniffa thinner och kontaktlim. Han mår bra. Alltid glad på alla fotografier. Han har börjat kissa på sig på nätterna bara. Pappa är hög på valium och vodka, och gör ett härligt och euforiskt intryck. Att han är bipolärt manisk är det ingen som vet, inte heller han själv. Gud älskar och hjälper oss igenom vår kris! HA HA HA HA! Pappa knullar flickor på konfirmationslägret, och han är en så stark förebild i församlingen. Han är en klippa. Lillbrorsan Tomas, 2,5 år, förstår inte vad som har hänt men han ropar på Efa, Efa! Han sörjer sin storebror fastän ingen vet det, eller ens tänker på det. Alla gästerna gosar med honom. Det är en djupt vilsen och förvirrad tillställning, men alla är så glada. Och så kristna. Systrarna Britt, 16 år, och Rita, 15 år, sitter och betraktar spektaklet och önskar att alla ska gå. Dom har båda ont i magen, och känner att det är något allvarligt fel med begravningskaffet. Varför är alla så glada. Vår bror Stefan är död ju! Vi måste väl ha rätt att sörja honom. Pappa beter sig konstigt. Han verkar vara påverkad av någonting. MUNNEN HAR DU FÅTT FÖR DU SKA SKRATTA!! SÅ SUDDA SUDDA BORT DIN SURA MIN!! HA HA HA HA!! Pappa säljer vitvaror och tjänar gott med pengar. I varje stad i Sverige har han en älskarinna. Sound of music är hans favoritfilm. Och Jesus är honom så kär. Han har gjort en vidunderlig klassresa, från att ha varit ordförande i unga örnar och inbiten sosse, så röstar han numera höger. Lyxigt hem. Bipolär. Flyga så nära solen som möjligt, och än så sitter vingarna kvar. I fjärran så skymtar 70-talet. Decenniet då pappa ska gå under. 
Han passar på att sätta på fosterflickan också. Ångestdämpande omnipotens. Till varje pris få bekräftelse, och döva suget från det svarta hålet i bröstet. Han är sjuk.
Bipolärt manisk. Ett konstant underbart rus. Destinationsort: helvetet. Han var så vacker en gång i tiden. Han var så älskad. Nu är det sex, kyrkan, pengar och kickar som gäller. Mamma avslöjar hans otrogenhet, och han buklandar in i 70-talet. Aj, nu gör livet ont. Gud hjälp mig. Men Gud kan inte ensam hjälpa en multimissbrukare. Han är en oerhört vilsen och ensam människa. GUD HJÄLP MIG DÅ!! Ja han rycker upp sig nåt halvår, men det är som han kör med autopilot, det går stadigt nedåt mot kraschen, efter vilken han blir liggande ohjälpligt på dekis, kvaddad och slutkörd. Det är ingen som orkar med honom längre. Jo, minstingen Tomas älskar honom ända in i döden. Men det har gjort ont för Tomas många gånger att se pappa må först ganska bra, manisk, och sen depressionens våldsamma nedåtgång till läge krypande. 
De övriga syskonen har kopplat bort pappa, för det är olidligt att se honom. Alkoholiserad. Fetmad. Valium. Mardrömmar. 1976: Suicid. Skönt, nu slipper vi honom. Skammen var större medan han levde. Nu går vi vidare och vänder blad. 
En gång så fanns det en så ljuvlig kärlek, men den är död nu. Yngste sonen Tomas blir psykiskt rubbad, och så småningom schizofrent psykotisk, plus bipolär han också. Han älskar varken sin far eller sin mor längre, de värsta skenheliga svikarna på Jorden. Psykosen är ett obeskrivligt helvete som aldrig tar slut, och går det över så börjar det igen ganska snart. Vad är det jag ska straffas för undrar Tomas.