KärlekenDöden var hennes bästa vän. Hon hatade sitt liv och ville inget annat än att gå för ett definitivt avslut. Klaustrofobi över att vara fast i jordatmosfären. Det förbannade jävla livet. Hennes liv hade varit synnerligen hårt och tufft. Rått. Omänskligt rått och utstuderat smärtsamt. Hon kunde inte se någon annan utväg än att kasta sig ut i det helt okända. Det kunde omöjligtvis bli värre än hur hennes så kallade liv hade varit och var. Den bländande överdrivna våren och människorna, världen, stod henne upp i halsen. Livet var ett straff och en gränslös pina. Gränspsykosen nafsade henne i halsen och skapade ett snurrande kaos inombords. Hon vaknade på nätterna och kräktes konvulviskt. Den psykosomatiska extrema tröttheten var en tortyr som hade knäckt henne för länge sen. Hon var hatad och avskydd av några stycken människor.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 122 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2019-05-17 16:00 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |