Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kärleken

Döden var hennes bästa vän. Hon hatade sitt liv och ville inget annat än att gå för ett definitivt avslut. Klaustrofobi över att vara fast i jordatmosfären. Det förbannade jävla livet. Hennes liv hade varit synnerligen hårt och tufft. Rått. Omänskligt rått och utstuderat smärtsamt. Hon kunde inte se någon annan utväg än att kasta sig ut i det helt okända. Det kunde omöjligtvis bli värre än hur hennes så kallade liv hade varit och var. Den bländande överdrivna våren och människorna, världen, stod henne upp i halsen. Livet var ett straff och en gränslös pina. Gränspsykosen nafsade henne i halsen och skapade ett snurrande kaos inombords. Hon vaknade på nätterna och kräktes konvulviskt. Den psykosomatiska extrema tröttheten var en tortyr som hade knäckt henne för länge sen. Hon var hatad och avskydd av några stycken människor.
Men värst var de vidriga diaboliska djävulska makterna. De lämnar henne aldrig ifred några längre perioder, kortsluter hennes hjärna, och fyller hennes inre med fasansfulla perversa bilder. Skräck, skam och förnedring. Nu var det väldigt hög tid att fara vidare till nästa existensform och verklighet. Kärlekens dimension, hoppades hon. Hon fäste en lina runt en en stor sten och surrade fast sig vid. Sen kastade hon sig ut i ån mitt i natten. Strax efter dödsögonblicket så svävade hon i den berömda ljustunneln, och för första gången på decennier så kände hon trygghet, harmoni och frid. Några änglar mötte henne och ledde henne längre in i det vita ljuset. Här rådde ömhet. Hon log ett brett leende när hennes mamma och pappa kom emot och omfamnade henne. Hon var ett barnhemsbarn, och hade aldrig träffat dom förut.   
 
 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 122 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-05-17 16:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP