Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Annika och jag

Den arten av psykos som härjade mig under ett helt år, september 1986-september 1987, var i sitt väsen, i sin kärna, högst suicidtriggande. Min själ hade förvandlats till en livlös öken och slagit knut på sig själv, ett fritt svävande töcken, ett oöverskådligt kaos. Jag var inte sjuk under ett års tid. Det året kändes som tre år. Jag var 22 år och ännu ett ungdomsår som var en katastrof. Det var en konstant fasansfull terror. Jag kunde överhuvudtaget inte se och tänka klart, och jag hade ingen aning om vem jag var. En dag i början av augusti så ringde en socionom som undrade om hon kunde komma på besök. De tröga kommunala kvarnarna hade börjat mala mitt ärende, och de hade planer på att placera mig i ett familjehem. Ja varför inte svarade jag, så här kan jag ju inte ha det. Sitta psykotisk och glo in i en TV varje dag för att avleda ångesten och stressen. Hon hette Lena Dibbern och var i 35-årsåldern. Jag gillade henne. Vi åkte till en familj i Svartå, några mil utanför Örebro. Det var ett vänligt par som tog emot oss. Riktiga friska människor, jag hade glömt bort vad det var. Min sjukdom kom i skarp kontrast med deras friskhet. Lite skamfyllt och obehagligt. Jag och min vän Annika, 7 år äldre än jag, började att träffas. Jag deklarerade att jag var väldigt sjuk, men hon drog sig inte undan för det, inte ens när jag fick ett maniskt påslag. Hon lagade mina trasiga jeans, ett ganska omfattande arbete, och jag stod och hejade och manade på henne. Det var så skönt att få utlopp för någon känsla. Jag visade henne min tacksamhet också. Vi umgicks mycket i detta augusti. Hon var frisk psykisk, och jag hungrade så efter att hon skulle få se mig frisk. Jag låg på hennes soffa när hon sysslade med annat, jag blundade och försökte att se ett ljus, känna kärlek. Överhuvudtaget känna någonting. Vi lyssnade på Erik Satie och NikeGurra, och hennes hem var en slags själslig frizon, det var en sådan frid där. Jag sov över och vi hade lite tafatt, osäkert och fumligt sex. Dagen efter så duschade jag och tvålen var lavendel. Annika var en andlig sökare som genom egna kriser blivit stark och upplyst, klok och vis. Vi var ute i naturen tillsammans, och det var vad jag behövde. Ett band av förtroende tvinnades emellan oss. Hon var inte rädd för min sjukdom. Jag var orolig för att jag aldrig skulle bli frisk, men jag gjorde framsteg varje vecka. Jag började känna att jag var förälskad i Annika. Hon var så vacker och så god, och hon var förtjust i mig, trots att jag mådde som jag gjorde. Att inte vara rädd för att vara rädd. Jag låg i hennes soffa och försökte bli till. Återfödas. Jag köpte mig en ny skinnjacka. Det betydde mycket för mig att ha ett nytt och snyggt yttre. Köpte också en skiva med David Sylvian, Gone to earth. Det var sannerligen musik för själen.
Annika tog med mig på föreläsning och på krogen. Jag var tvungen att stålsätta mig för att kunna och våga vara på en pub bland alla människor.
En kväll så badade jag och Annika i hennes badkar, jag låg med ryggen mot hennes bröst. Hon tog en olja och smekte min kuk, och jag fick en sån där underbar totalorgasm. Det var sexual healing av högsta rang. Jag kände det som att jag började komma till sans och vakna ur min djupa långa sömn. En kväll och natt i mitten av augusti så liftade jag och min gamla barndomsvän Anders med ett godståg. Vi hade tänkt hoppa av vid centralen och pressbyrån, men tåget accelererade kraftigt så vi satt där vi satt mellan två vagnar. Färden slutade 4 mil norrut, i Lindesberg. Det var en jävligt galen och stark upplevelse. Jag tror att det var bra för mig. Polisen haffade oss, och vi berättade som det var, och en polisman skrattade. Vi stod och frös i 3-4 timmar i väntan på första morgonbussen hem. Inte heller Anders var rädd för hur jag mådde. Det var en stor kärlek som jag fick av dessa mina två närmaste vänner i livet. Och jag försökte att ge kärlek tillbaka. En dag så skjutsade jag Annika på min cykel, vi skulle till ett ställe i Kilsbergen där jag hade bergsklättrat på högstadiet. Det var nästan 2 mil, och till slut, i Närkes Kil, så gav vi upp. Jag var rätt så manisk, vilket var skönt efter alla år i koma. På kvällen gick vi på filmen Stand by me på bio. Jag kände mig trygg tillsammans med Annika, och hon verkade ha som ett heligt uppdrag att en dag få se mig frisk. Jag mådde vid det här laget bättre än under det gångna psykosåret. Jag gick på en fest, jag hade med mig min diktsamling, och en kille som hette Stefan, påverkad av både det ena och det andra, deklamerade mina dikter, och utbrast typ: Vilken lysande poesi! Det gav mig en kick. Att överhudtaget vara bland andra människor var en kick för mig. Jag började sakta men säkert tillfriskna, men jag visste inte vad jag skulle tro om framtiden. Skulle det bli ett familjehem för mig? Jag fick bidrag från socialen och köpte lite möbler, en soffa, och fick en fin röd matta av Anders. I början av september så gick jag och Annika upp till Kulturförvaltningen. Jag skulle ge en kvinna där min diktsamling, Eva Bellsund. Hon blev glad över att se mig. Hon undrade om jag ville börja jobba där, hon var ansvarig för Kommunens bio och en del teater. Det var ett beredskapsarbete, och jag tackade ja. Uppgifterna var inte så svåra, ta emot filmer och skicka tillbaka dom, affischera på stan, etc. Det var mycket bra för mig att få någonting att fylla dagarna med. Plus att Eva och hennes arbetskamrat Mats var shyssta människor. Men jag var tvungen att anstränga mig för att klara av att vara där. Jag hade några strategier. När psykoskänslan kom så satte jag mig på mitt kontor, blundade, och mediterade, samt tänkte intensivt på Annika. Vi fortsatte att umgås. När jag kom hem till mig efter jobbet, så la jag mig på golvet och storgrät. Det kändes som att jag var 10 år gammal, och att jag under alla år sen dess hade varit i en slags koma, medvetslöshet. Pappas suicid och bristen på krishantering och helt vanlig naturlig omsorg, hade rubbat mitt psyke och själ. Det var det som jag grät så väldigt över. Jag fortsatte jobba och umgås med Annika. En helg så liftade vi med en långtradare till Stockholm. Annika hade en vän där. Det blev en underbar helg, och jag åkte på söndagen till min syster Ing-Britt.
Jag liftade tillbaka till Örebro. och gjorde ett stopp vid folkhögskolan som jag började på för ett år sen, då min psykos bröt ut. Jag fick veta av rektorn där att min klasskamrat Gabriel hade tagit livet av sig. Men hon var glad att se mig i ett så pass bra skick. Det är stor skillnad på jämfört med för ett år sen, sa hon. Det var skönt att höra. Tillbaka i stan så åkte jag hem till Annika, och jag började må dåligt över att Gabriel hade tagit sitt liv. Troligen så blev min pappas suicid igångtriggat också. Jag låg där och så kom en gråt som jag inte kunde minnas att jag hade gråtit någonsin i livet. Annika satt hos mig och tröstade mig och var så fin. Den gråtattacken var en extremt kraftfull healing och katharsis. Det var som att jag kunde känna, se och höra igen. Jag visste vem jag var och vad jag ville. Jag började gå till en krog på helgerna, Italiano. Där var en del väldigt intressanta människor, rockartister och konstnärer.
Min förlorade självkänsla började att byggas upp mer och mer ju längre hösten gick.
Min psykos hade börjat klinga av, även fast jag kände av tendenser ibland. Jag sålde många ex av min diktsamling. Idag kan jag tycka att mycket av innehållet i den är obegripligt, eftersom jag var i en sån stark mani när jag skrev den. Men somliga dikter är OK. I början av oktober så hyr jag och Annika en bil och åker ned till min brorsas gamla torp, utanför Askersund. Vi hade ett helt underbart dygn, gick i skogen, skrev en text tillsammans, och avslutade det med att älska ymnigt hänfört.
I oktober så är jag med i ett program på Radio Örebro. Jag intervjuas och läser några av mina dikter. Jag undrar om mitt POETEGO börjar titta fram så smått här? Min mamma hade lyssnat på programmet och gråtit av lycka. Ego eller inte, jag var bara så himmelskt glad att jag mådde så pass bra. Psykosens efterdyningar kom ibland, men jag visste att det var hanterbart. Jag började gå i psykoterapi. Det var också en trygghet. Terapeuten hette Carl-Erik Ekström och var runt 55 år. Han tyckte att jag var egocentrisk. Och det kan jag väl hålla med honom om 32 år senare. Men att gå igenom en sånt totalt skeppsbrott som jag gjorde, psykosen, och att jag var sjuk sen 10 år tillbaka, gör ju att man kan bli upptagen av sig själv, upptagen med sina problem. Ungefär som att man blir upptagen med sin bil om den hela tiden krånglar mer eller mindre. Det måste inte betyda att man inte bryr sig om andra människor.
Men man måste försöka att inte vara självupptagen, för gör man inte det så blir man i längden väldigt ensam, samt att man sviker andra människor. Att flytta till ett familjehem läggs på is, då kommunen ser att jag mår bättre. Kanske det hade varit bra, en tid, att bo i ett tryggt familjehem. Jag var inte helt frisk än, trots att jag klarade av mitt jobb, och umgicks med folk och inte isolerade mig. Jag gick på den där krogen nästan varje helg, och träffade en del trevliga människor. Men jag får inte några nya vänner. Men det är mina bästa dagar sen jag var 10 år gammal. Jag njuter fulländat av att vara näst intill psykosfri och av att möta andra människor. Jag arbetar vidare på Kulturförvaltningen. Jag är en rehabilitent, men jag inser det mindre och mindre. Nu ska det upplevas och ta igen alla förstörda år. Hunger. 
I början av november så är jag med två bekanta poeter, vi har en poesiuppläsning inför gymnasieelever. Annika lyssnar, och jag är hög efteråt, på att vara poet och över min första uppläsning. Vi går på den där krogen efteråt, och Annika dricker för mycket, och vi bara hamnar hemma hos en kille, en ytligt bekant till mig. Annika och han har sex, och senare så har jag och Annika och jag sex. Vi ångrar oss dagen efter, men viftar bort det som en lite dum grej på fyllan. Så här efteråt så kan jag ju se så klart att jag skulle tagit Annika under armen och tagit med henne hem till mig. Det var en händelse som var långt under hennes och min värdighet och integritet.
Jag undrar än idag vad det var som hände mellan oss, den där natten och efteråt?
Sjönk hon i mina ögon. Sjönk jag själv? Tyckte jag att vi var billiga? Jag frågar mig därför att jag och Annika umgicks inte så mycket efter det där. Blev jag äcklad, eftersom att jag sökte mig till andra damer? Hur kunde jag överge Annika, min själskamrat? Utan henne så hade jag suttit på ett familjehem någonstans, förmodligen fortfarande psykotisk. Jag borde ha satt mig ned och tänkt över vad jag sysslade med, och vad Annika och jag hade haft tillsammans. I början mitten av november så var Annika och hälsade på mig på mitt jobb. Hon stod och betraktade mig en stund och se sa hon: "Vem är det som har dig i sitt våld!?" Med stor sannolikhet så hade min bipolära mani startat igen, och det var på en ganska hög nivå. Jag börjar flirta med en 17-årig flicka, Sophie. Jag går en kurs i radio/video och i min grupp så är en kvinna med, Susanne. Henne blir jag förälskad i. Men hon har en man får jag veta senare. Mani, och ett smått desperat letande efter en kvinna. Annika då? Hallå vad hände? Jag trodde att jag var så frisk och så stark. Flirtade jag med en 17-åring därför att jag mognadsmässigt inte var äldre än 17 år? Om ens det?
Mitt sköra och inte färdigläkta liv tog en oroande vändning, och jag var bergfast övertygad om att allting var helt OK. Livet lekte, och vad som helst var möjligt. 
 

   




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 168 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-05-17 20:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP