Jag finner en stor tröst i att jag en dag ska dö. Livet kan vara jävligt jobbigt och påfrestande. Vaknade idag i en tomhet, en allt överskuggande tomhet. Meningslöshet och en kall rysning av ensamhet. Jag har vart i det här tillståndet otaliga gånger förut, och tagit mig ur det. Det är som en psykisk tvångströja. Eller en demon som oavbrutet ger mig tankar om hur liten och värdelös jag är, att jag inte har något att komma med i relationer. Att mitt liv är över och förbi. Den här katastrofen, branden, och följande rättpsyk kommer jag aldrig att hämta upp mig ifrån, viskar demonen. Men jag vet att jag har mycket kärlek att ge till andra. Empati, förståelse och ömhet. Snart så kommer min farbror Rolf och plockar upp mig, vi ska gå en runda i det vackra Karslund. Som längst ska det dröja ett år för kommunen att ordna fram en bostad till mig. Det ska jag klara av. Tycker jag. Och det kan ju gå fortare. Fan vad jag längtar efter en egen lägenhet, mitt privata territorium, mitt andrum och fort. Senare på eftermiddagen: Jag har varit med min farbror Rolf uppe i Karslund. Vi satt vid ån och åt goda äggmackor och drack Zoega kaffe. Vi hade mycket att prata om i två timmar, det var trevligt och givande. Först så ligger mamma och pappa med varandra. Spermiefloden är massiv, och den vinnande spermien befruktar så mammans ägg. Man växer till sig i livmodern, först som ett embryo och senare blir man en liten liten bebis. Man ploppar så ut ur mammsen en vacker dag eller natt. De pratar och gullar med mig men jag förstår inte vad de snackar om. Så är man alltså äntligen en kugge i samhällsmaskineriet, en ekonomisk faktor, liten, svag och beroende, men vadå? Man är älskad. Och maskrosornas antal är astronomiskt.
Vad sysslar de döda med? Säg dansar de? Säg kysser de varandra? Pågår det svartsjukedraman i himmelriket? You gotta roll roll roll and thrill my soul. Yeah right. I woke up one morning and I got myself a beer, the future´s unsurten and the end is always near. Jag måste ha varit extremt galen när jag tände eld på banvaktarstugan i Hidingsta torsdagen den 13 juli, tidig kväll, i året 2017. Först tömde jag två dunkar med bensin, 4 liter vardera, över två madrasser som jag hade ställt i mina två soffor, och andra dunken över en orange ryamatta i köket. När jag gick in i rummet så hade bensinen naturligtvis förångats, så när jag tände eld så blev effekten explosiv. Jävligt explosiv. Jag hade kunnat fatta eld, stod som en chockad staty i några sekunder och sen sprang jag ut ur stugan. Varför jag gjorde som jag gjorde? Jag vet faktiskt inte riktigt. Det var så fruktansvärt dåliga vibbar i det där huset, vilket jag kände redan när jag flyttade in ett år tidigare. Man fick ingen lugn och ro. Sov på helspänn, och vaknade stressad och trött. Jag hade ingen chans att byta bostad, pga mina skulder hos ÖBO, samt att jag hade eldat, 2014, på vinden i ett av deras hus, då jag var helt psykotisk. Jag fick panik i Hidingsta, och inga bussar på kvällar och helger, vilket ledde till isolering, stress, sömnbrist, bipolära symptom, mani och gränspsykos och desperation. Mitt enda sätt att komma därifrån: Elda upp stället! Galet? Ja. Men jag håller för väldigt sannolikt att den där jävla stugan var hemsökt av mörka andliga krafter. Som när jag hade haft dörren till toaletten stängd i 3 timmar, det kanske var ett par tre flugor i det lilla fönstret där inne. När jag skulle på toan tre timmar senare så var halva fönstret, det var svart, fullt av flugor. Och hur i helvete hade de kommit in på toaletten? Det finns ingen som helt logisk och rationell förklaring till det. Satan, djävulen, är också benämnd som flugornas herre. Jag tror på sånt där efter att ha sett ett antal verklighetsbaserade skräckfilmer, om diaboliska fenomen. Har även läst en del på nätet om det. Här på mitt rum på rättspsyk så råder det softa och coola vibbar. Inte riktig frid, för äkta frid existerar inte på denna galna planet, men åtminstone hyfsad lugn och ro, i alla fall i jämförelse med stugan i Hidingsta. Skönt att inte jag, och ingen annan heller, är hänvisad dit. Stugan brandskadades extremt så det var bara att riva skiten. Inga människor kom till skada, och mitt brott blev klassat som mindre allvarligt. Tänk att en vacker dag eller natt så ska mitt hjärta sluta pumpa, mina lungor upphöra att andas. Vilken befrielse det kommer att bli, tror jag. Klockan är 2 minuter i 17, och det är middag.
Klockan aldrig över alltid så vill jag kyssa dig honey. Lord have mercy on my wicked son. En grön solturbin surfar i mitt lena bröst. Jag känner förtröstan idag. Det var skönt att träffa min farbror Rolf. Jag behöver träffa människor mer. Människa som behöver Människa behöver Människa. Mom and dad in the back of a rockNrollcar.
Jag visste när jag tände på stugan att det inte var ett hot mot omkringliggande hus.
Sitta i arresten är ett litet helvete. Jag sov inte en blund den natten. Följdaktligen så var jag rätt så manisk och gränspsykotisk dagen efter, och naturligtvis så var hela händelsen, branden, ett enda stort kakafoniskt kaos i mitt huvud, förkrossande. Häktesförhandlingar på fredagen och häkte. Inte supermysigt att sitta inlåst på en sån liten yta. Men jag har varit med om så mycket värre helvetiska saker i mitt liv.
Rättpsykiatrisk undersökning i Göteborg. En trevlig personalstyrka där. Tillbaka till häktet, och två stycken domstolsförhandlingar, inte så trevligt. Åklagaren sa i sin slutplädering att jag anlade branden som en hämnd. Han sa inte hämnd mot vem, men jag antar att han avsåg Örebro kommun. Jag kan inte komma ihåg att jag eldade som en hämnd. Men det är mycket möjligt. Kommunen beter sig som svin ibland.
Vad har jag att säga om ensamheten? Ibland är det som att vara enda bjuden på en stillsam och sprakande fest. Andra gånger är det som att sitta häktad, och man vet inte när någon ska öppna dörren. Om någon kommer att öppna dörren.
Mitt år på Växjö rättspsyk var en intressant inblick i ett helvete. Ett av världens alla helveten. Första avdelningen var för jävlig. Det gick inte att andas, och jag var gränspsykotisk nästan varje dag. Fyra månader var jag där. En tuff och hård stämning både hos patienter och personal. Nästa avdelning var inte lika jävlig, men jag mådde inte bra där heller. En tyst desperat dramavibb i luften. Mycket ungt klientel, grabbar. Långvariga vistelser. Hat. Panik. Skönt, jag mår mycket bättre nu. Inte alla dagar, men helt klart en förbättring den senaste tiden.