Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En del människor, likt jag själv, vill så mycket och de förmår ändå inte, de kan inte ta 'steget', ända fram. Och det kunde en kanske 'förut'. Sköta sig själv. Varför tar det plötsligt emot så? Är det överdrifter som 'hotar'?


Att det ändå skall vara så svårt att...






...städa, syssla en smula dagligen med underhåll.
Ibland fylls en verkligen av, någon sorts iver inför ett stundande möte.
Och åter ibland bryr en sig väl inte.
Det går förstår i perioder.
Men visst var det väl 'mera förr', som en liksom 'bytte', från det ena intresset till det andra?
En kunde ju ha en eller två 'huvudsysslor', men så fanns där även behovet av 'Dagligt underhåll', som den sorts självklarhet.
Plötsligt verkade ett intresse som var som 'fastspikat' i ens sinne, ha funnit sig att övergå i en formlig vurm för 'något annat'.
Litet svårt att ta ett exempel som kan få dig att förstå, men okej jaget försöker väl då.
Som att ha intresserat sig för fotboll länge och sedan plötsligt lägga 'all energi', på ishockey, bandy eller golf.
Eller som att ha vurmat för amrikanska bilar och sedan plötsligt byta helt och tänka på bilar som Fiat eller Range Rover.
Totalt som byta bana mellan att först ha varit intresserad av matlagning och sedan plötsligt lägga allt intresse på barn och deras världar.
Det som länge varit en känslig sak är dock städning.
Vilket område i livet som än fascinerar människan, bör hon ägna sig åt åtminstone tre saker i som 'framkant'.
Föda, tillgång till vatten samt att 'hålla rent' och däri ingår väl 'ordning och reda'.
När jaget var mycket ung behövde jag inte tänka på dessa saker.
Men så fort jaget 'kastades ur boet' och hade en egen lya, då började det vakna inom sig.
Nödvändigheten av och nyttan med... de blev till en sorts 'intressen', utöver att ha ett arbete eller vara i en period 'mellan jobb', som de verkar se på det i England eller uesa.
Bara att gå från och till, som vågor mot en strand, där de något beroende av vädret går höga eller låga, syns stora eller små.
Ibland har jaget bara gjort 'det som krävs', inom städning och matlagning, hushåll kort sagt.
Hålla hus har jaget nog gjort, bara att det ofta skett någon annanstans än hemma.
- Var har du hållit hus?
Kunde vara en replik som en kunde få höra om jaget skulle ha som saknats efter fem minuter eller fem timmar.
Så jag kopplade det här med att 'hålla hus', till någon annanstans än 'hemma', oavsett om det var mitt eget lilla krypin eller annan bostad.
Stundom har jaget alltså börjat plocka och sedan alltmer gripits av sysslan så att när 'det inte fanns mera att göra', jaget övergått till att söka 'möblera om', för att dels 'ha något att fundera på' och dels 'få en smula omväxling'.
Bara att jaget har som skov av mani och därför inte kunnat ha en stol, ett bord eller en möbel, på ett och samma ställe någon längre tid.
Så jaget sökte 'förfina' eller 'förbättra' hur det sedan kunde ta sig ut.
Även om bara jaget skulle se det, kunde det bli just 'möblerat' om och om igen.
Besök hade jaget av en eller annan vän i och för sig, eller av någon mer älskvärd person, gång efter annan.
En vän i ofta några timmar, av någon älskad ofta några dagar eller en vecka.
Men det var ungefär vad jaget kunde stå ut med.
Vänlighet har ju ändå sin begränsning och även älskvärdheten har det.
Den som är förälder med barn hemma eller som jobbar med barn eller andra människor, vet det mesta om den saken.
Ibland vill en själv bara 'vara'.
Helst då i sitt eget möjligt underbara sällskap.
Annars är det ju vida känt att oavsett en har sällskap eller inte, ångest är som att ha inbrott i själen.
Själsliga krämpor är litet som att ha var i en tand eller två, som att ha 'fantomsmärtor' i någon kroppsdel som 'brukat vara där, men som med viss nödvändighet, inte längre är det.
Som en sorts 'ständigt närvarande' skoskav eller följeslagare.
Ensamheten kan vara ett plågoris, men det kan även frånvaro av 'egen tid' och 'egen plats' vara.
Vilket som är 'värst' är svårt att säga.
Bara en psykopat kan väl 'vara utan samvete', någon längre tid.
Men även den har säkert en själ som i så fall skulle kunna plåga denna 'intill vanvett'.
Jaget har fått föreställa mig den saken, för jag tycks inte vara så smittad av detta själv.
En vän till jaget har frågat 'vad är att ha tråkigt'?
Själv hade jaget inte ägnat saken annat än en flyktig tanke.
Men när 'saken kom på tal', hade jaget inget riktigt svar.
Tänkte sedan att 'det måste väl vara att vilja men inte kunna', eller något i den stilen.
Vad gör en 'skidåkare' som 'inte längre kan åka skidor'?
Går det att 'byta spår' eller kanske bli tränare eller agera som 'i blindo'.
Det talas ju om blinda och synskadade som åker skidor eller går på bio.
Kanske att de blivit blinda efter att ha varit seende.
För det är väl för att kunna 'återse spåret' som en vill ha hjälp att kunna 'se'?
För en som varit blind eller i vilket fall handikappad sedan födseln, är väl kanske inte ett återseende, något som lockar, i första hand.
Jaget vill ha ett eller flera intressen att 'lägga ner sin själ i', som ett slags förberedelse till, en sorts agerande, och så efteråt att 'ta vara på' sig själv såväl som 'städningen'.
Ibland som sagt, har städande blivit som en vurm.
Och åter ibland som jaget 'inte ser', innan det verkligen 'ser ut'.
Det verkar som om det inte finns någon logisk förklaring heller.
Plötsligt bara, som ett omslag i vädret, övergår ens intresse i 'apati'.
Ändå sägs jaget vara 'något av en expert', i att motivera andra.
Bara att det nu gäller mig själv och en själv borde väl kunna vara något av en 'första prioritet'?




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 230 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-05-19 12:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP