Sitter här i folksamlingen, men ändå infinner sig ensamheten
och ångesten slår till som ett brev på posten.
Man hör regnet dovt i bakgrunden som slår mot fönstret,
mörkret expanderar; men jag imploderar inuti.

Omgivningen blir diffus, intigheten uppstår rent chockartat, eller?
Känner inget förutom livet självt, förkrossande.
Mitt hjärta är för mörkt för att bry sig,
är det ens värt det i slutändan?

Bryr du dig fortfarande, så låt mig inte veta.
Jag hatar allt som har med dig att göra,
varför älskar jag dig?

Jag vill fly ifrån detta som kallas verklighet, det svartnar!
Men allt jag har är dig, du ljuva befrielse;
Så momentär, men inom kort så är du tillbaka.
Den bittra realiteten till liv.

Döden, jag vaggas in till din famn i denna dystra dans..

Denna dystra dans!